INDIREKT HJÄLP. 515 öfrigt kungens exempel, ofta nog direkt påvärkade af honom själf, och på så sätt fingo artisterna god afsättning för hvad deras pensel och mäjsel alstrat. Kungen kunde därvid ibland gå till väga på ett sätt, som stundom vittnade om väl mycken partiskhet för artisten. Så t. ex. besökte han en dag tillsammans med sin d. v. ecklesiastikminister, Gunnar Wennerberg, konstföreningens utställning. De stannade framför en tafla af en yngre målare; denne var fattig, kunde därför ej komma utrikes för att utbilda sig och hade i det hela taget svårt att få sina taflor sålda. »Det är ingenting vidare med den där taflan», sade kung Carl till sin följeslage och knep ihop ena ögat, »men jag skulle gärna hulpit karlen, om jag hade haft råd — men jag har redan köpt tre taflor i dag och har inte flera penningar.» I det samma fick han se en rik stockholmsgrossör i dörren. »Goddag du!» ropade han till denne, »här skall du få se en tafla, som du skall köpa!» Grosshandlaren, som antagligen mindre värderade konsten för dennas egen än för det kungliga exemplets skull, bugade och bugade, yttrade något om dyrhet o. s. v. »Ah bah, dyr! — Inte för dig! Den kostar bara så och så mycket», och därvid nämnde kungen en summa, 300 rdr högre, än den målaren begärt — »nu skall du köpa den — så kommer jag upp i morgon och hälsar på dig och ser, hur den hänger!» Smickrad och förtjust öfver det utlofvade besöket, som också blef af, köpte grosshandlaren taflan: målaren var hulpen — och kung Carl förnöjd. En af Norges allra främste och mest ryktbare konstnärer, banbrytaren för norsk konst, har meddelat oss följande skildring om det första tillfälle, vid hvilket han sammanträffade med Carl XV, då denne äfven visade, att konstnärernas tillit till honom aldrig blef sviken. Vi återgifva densamma in extenso. — — — »pDen första gång jag sammanträffade med kung Carl, skedde detta genom en tillfällighet. Det var år 1860. Jag kom från Düsseldorf och var stadd på min vanliga studie-