CARL XV:S KÄRLEK TILL FORNMINNEN. 547 han’ fått vänta en god stund, fick han åter företräde och frågade då, hvad skåpet kostade. Svaret därpå blef, att jag ingalunda ärnade sälja det, hvarpå han utropade: »au, au, au», och reste samma dag från Stockholm, som han kom dit.» — — — Vi hafva på ett annat ställe i vårt arbete omnämnt kung Carls intresse för rent fornnordiska saker, liksom han öfverhufvud taget vårdade sig om allt, hvilket kunde räknas till historiska minnen. Fanns det något sevärdt i denna väg, försummade han sällan att på sina resor taga kännedom därom, och han var alltid angelägen om, att allt dylikt skulle hållas i helgd. Från sin ungdom hade han t. ex. bibehållit en viss förkärlek för de sköna Vättertrakterna, särskildt Ombärget med den närbelägna ruinen af Alvastra kloster, hvilken han som ung kronprins begökte. Allt från Gustaf Vasas dagar och lutherska lärans införande hafva »okunnighet och snikenhet» täflat att förstöra de en gång så mäktiga klosterhvalfven, och det är kung Carls förtjänst, att hvad som nu återstår af de gamla murarne undgått att blifva byggnadsmaterial till kringliggande gårdar. En liten episod från ett hans besök i Floda gamla kyrka i Södermanland utgör ett betecknande drag. I denna kyrka finnas som bekant åtskilliga märkliga och intressanta målningar från 1500-talet. Den ligger emellertid på den Celsingska egendomen, och ägaren af denna önskade mycket rifva ned den gamla byggnaden, medan åter konstnärer och fornforskare ifrade för dess bevarande. Den förre försökte nu att vid konungens besök inför denne förringa målningarnas värde och yttrade bland annat: »Tycker E. M. inte, att de där gubbarne äro bra fula?» »Ah», svarade kung Carl leende, »nog äro de lika vackra som du, kära Celsing!» »För Lasse Celsing är ingenting omöjligt», var ett uttryck, som för ett par tiotal af år sedan blifvit till ett ordstäf i Södermanland; det kom dock nu på skam, ty kyrkan