548 CARL XV:S SINNE FÖR SÅNG OCH MUSIK. förblef stående: den har under de senare åren blifvit tillbygga och utgör än i dag ett dyrbart minne af medeltidens religiösa föreställningssätt och konst. * * * Kung Carls konstnärsnatur framträdde äfven i den kärlek, han hyste för sång och musik. Som ung student var han i Upsala just i början af »gluntarnes» glanstid; han såväl som alla andra hänéördes af dessa tondikter, och hans beundran och tillgifvenhet för det glada studentlifvets berömde sångare ökades i samma mån, som han tjusades af själfva sången. Han brukade också in i senare tider gärna kalla sig själf »den yngste glunten» och skref understundom i bref »vi juvenaler» o. s. v. Redan som liten gosse hade han i Stockholm träffat Wennerberg och lekt med honom. Bekantskapen förnyade han som ung man, och denna steg snart till den varma vänskap, vi förut omtalat. »Du skall stanna hos mig alltid, vi skola aldrig skiljas», yttrade den unge prins Carl till Wennerberg, då de som »studenter» sade hvarandra farväl i Upsala. Men tiden gick, och Wennerberg trodde, att kronprinsen för länge sedan glömt både honom och sitt löfte. Då fick han i Stockholm plötsligt en dag befallning att infinna sig hos konung Oscar I. Orolig och nyfiken efterkom han densamma. Vid hans inträde hade konung Oscar en af sina »absencer» och stod en lång stund stirrande rakt framför sig och nickade helt automatiskt, medan Wennerberg tigande och en smula orolig bidade hvad som komma skulle. Slutligen var det, som om konungen vaknat upp: »Du är god vän med mina söner», yttrade han vänligt, »de ha sagt mig, att du gärna vill resa utrikes; det skall du få; under tiden skall du skrifva till dem och berätta om din resa.» Det var på detta sätt Wennerberg kom att göra den italienska resa, han skildrar i sina dikter, och kronprins Carl visade alltså här ett drag af sin kända vänfasthet. Huru