CARL XV SOM DIKTARE. 553 2. en värklig konstnärsnatur hör äfven sinne för diktkonst. Det är ganska vanligt, att målaren förr eller senare blir skald, att penseln och färgerna ej bli honom nog, att dessa ej tillräckligt lifligt förmå tolka hans tankar eller de iakttagelser, hans skarpa blick gör i lifvet omkring honom. Så var Holger Drachmann berömd marinmålare, innan han helt och hållet bortlade paletten och blef »hafvets skald» så som kanske ingen annan; Albert Gellerstedt lämnar sida vid sida de finaste akvareller och de täcka, vemodiga naturpoem, som äro så högt älskade i vårt land; Egron Lundgren utvecklade lika stor färgprakt i sin pennas som sin pensels drag; Scholander var som »Acharius», »Luisellas skald», högt uppburen af sin samtid, och en af vår egen tids främste och yngste svenske författare, Verner v. Heidenstam, har genomgått samma utvecklingsbana; från att vara uteslutando målare har han blifvit skald af rang. Hos Carl XV:s konstnärsande skönjes samma förening af diktarens och målarens närbesläktade anlag och lynnen. Hos honom ägde dock den motsatta utvecklingen rum; sedan han först med mindre framgång sökt att i ord tolka sina »inre syner», sin rika känslovärd, lämnade han — åtminstone affentligt — pennan för penseln, som snart blef honom ännu kärare, och med hvilken han, som vi förut visat, intog en ej obetydlig plats bland Sverges konstnärer. Det är emellertid omöjligt att förbigå hans poetiska värksamhet, enär den hade en stor betydelse för honom personligen och skänker en väsentlig inblick i hans väsens innersta-