554 CARL XV SOM IMPROVISATÖR. Det var honom nästan ett behof att uttala sig på värs, och långt efter det hans sista diktsamling utkommit, fortfor han härmed ända till kort före sin död. Åt sitt »hjärtas dagböcker» anförtrodde han mycket af det inre lif, hans läppar icke uttalade, känslor, om hvilkas tillvaro kanske ingen utom den mest förtrogne vännen hade en aning. Äfven om det ej var fråga om någon dylik tyst bikt, skref och rimmade han, och det på skämt och lek; så fort han fick tag i en papperslapp, nedskref han en liten värs, en en liten improvisation, som han leende räckte än den ene, än den andre af sin förtrognare omgifning. Det hände ofta, att han, då han för att hålla konselj med ångaren Edsviken for mellan Ulriksdal och Stockholm, lånade en annotationsbok, om han ej hade någon själf, och nedskref en eller annan strof, hvari han gaf uttryck åt något, som för stunden upptog honom. Detta sammanhängde med hans förmåga att kunna uttala sig i långa värsifierade improvisationer, hvilka han med förvånande lätthet åstadkom. Dessa — vanligen framsagda med den storslagna patos, som tillhörde 1840—50-talets diktning — voro naturligtvis såsom all improvisation stundom helt värdelösa, men kunde dock äfven emellanåt bäras af en flykt och en värme, som visade, att det värkligen bodde en skald inom den föredragande. Detta senare var förhållandet, då han riktigt eldats af sitt ämne. En gång t. ex., då han reste sjövägen till Bäckaskog, åtföljdes han bland andra äfven af riksarkivarien Nordström. Denne stod vid ett tillfälle ensam i förstäfven och blickade tankfull ut öfver vattnet och Tjusts härads vackra kust. »Hvad står du och tänker på?» frågade konungen oväntadt bakom honom, i det han lätt slog honom på axeln. Nordström visade med handen ut öfver vattnet och stränderna. »Ja», sade kung Carl med ändradt tonfall, i det en afde plötsliga vemodsblickarne kom i hans ögon, »ja, det är skönt — vill du, att jag skall improvisera?»