574 KÄRLEKR TILL HEMBYGDEN, UTTALAD I CARL XV:S DIKTER. visste, att denna ej borde sökas i Sverge, hvarken anklagade eller kunde anklaga sitt folk för »själfviskhet» i detta hänseende. Diktens tvänne sista strofer utgöra det vackraste bevis för kung Carls varma tro på sitt folks framtid och höga uppgift O ja, helt visst! Guds starkhets hand Beskyddat, vårdat Svithiods land I tider förr af fara; När lugnt du går din plikt emot, Du vet, Han än med dig skall vara Och råda för all världens hot. Förfäras ej du lilla hop! Höj, liksom förr, ditt segerrop, Som folken re’n förbida: Då falla bojor, brista band, « Dä skall ditt bästa slag du strida För ljusets frid i Nordanland! — — Det är dock först när man sammanställer de tryckta dikterna med de mera oförbehållsamma uttalanden, hvilka återfinnas i hans enskilda poesiböcker, som man rätt kan inse, i hvilken grad dessa poem äro ett uttryck af hans innersta väsen. Så gifva de uttryck åt hans kärlek till hembygden, ej blott till fosterlandet Sverge, utan särskildt till Mälarstränderna och Stockholms skärgård. I dikten »Fjärran» (Smärre Dikter 1865), skrifven 1849 utan tvifvel under den utrikesresa, han detta år ! företog — nämligen förlofningsresan till Nederländoerna — framkommer denna kärlek såsom en djup, vemodig hemlängtan: Härliga hembygd, Älskade stränder, Eder mitt hjärta Suckande saknar! Eder jag sörjer, 1 I en tysk skildring (»König, Dichter und Maler», von George Morin) yttras om honom, att han stundom under sitt vistande utom Sverge »kunde gripas af ett plötsligt anfall af obetvinglig melankoli, förenad med en våldsam längtan efter sitt nordliga hem.»