578 CARL XV:S KÄRLEK TILL HEMBYGDEN. Träd fram nu i din förstlingsprakt, Låt glada fjärlar kring dig dansa, Och lyft ditt välde upp med makt, Att jag dig åter får bekransa! Då skyndar jag till Edens vik Att där i solens dagar drömma — — — Den sjuke konungens vårlängtan och vårdrömmar skulle ej så snart förvärkligas. Den nyvaknade »sången» vek inom kort för sorgens upp- riktiga snyftningar, och den dikt, han med egen hand nedskrifvit nyårsafton 1871, bär spår af djupt vemod och en viss bäfvan för hvad det kommande året skall bringa; samma kärlek till den vik, vid hvilken hans älskade sommarhem, Ulriksdal, ligger, genomströmmar honom dock, då han i årets sista timme tänker sig dess stränder i vårens fina skrud: Edsviken 31 dec. Se här är denna lugna spegel Bland klippor grå låängs med dess strand. Ej fins en kåre för ett segel Att föra båten ut frän land. Som höga pelare i rader täta De stolta furustammar stå, Och mellan dem sig sirligt fläta De fina löf af björkar små. Och näjden speglar sig i vågen, Förtjust af egen harmoni — Men skalden blir så glad i hågen: Här är hans hem af poesi. Ty skogen med den gröna barren Ej under året byter färg; Hans hjärtas sång uppå guitarren Får återsvar bland dessa bärg. Högt öfver detta allt sig visar Nu solen i sitt majestät. Naturen hänförd ljuset prisar, Som ej den sköna jord förlät!