CARL XV:S KÄRLEK TILL HEMBYGDEN. Med purpurmantel fram den träder I arlastund med bröllopsskrud, Dess stråle väcker, värmer, gläder, Framtrollar lif och sångers ljud. Men jag, som dessa bilder skådat Och i mitt vemod gladts däråt — Hvad salig frid de mig bebådat I tots af hjärtats tysta gråt! Här fick jag i min stillhet bikta De många skilda känslors svall; Och om min drömda lycka dikta Vid foten af en högrest tall. Hür med natur är sammanbundet Allt skönt, jag älskat eller känt; Som strandens grönska där vid sundet, Så sinnet mitt blef friskt, ej brändt. O Edens vik, hur ofta hörde Du icke mina kärleksord — Din ljufva ro jag aldrig störde, Ej harmonien på din jord. I månens glans vid särlatimma Jag plöjde din belysta väg, Och sorgen vek med kval och dimma Bort från min ofta mörka håg. Förståär du, hvarför jag dig nalkas Just nu i denna sena tid? Ack, nya året snart vill skalkas Med det förflutnas kända frid. Ett vemod mig då genomilar, Dig älskar jag, som förr du var, Men tiden stannar ej och hvilar — Det nya år blott gåtor har. Kan, kära vik, du åter spegla Allt det jag älskat som förut, Då kan det flydda fritt bortsegla, Ty drömmen fortfar — tar ej slut.