ÖFVERDRIFNA RYKTEN OM CARL XV. 589 erhåller ett förskönande sken af finhet, intelligens, glädtighet. Tänk er nu, att han känner det, tänk er, att den unge konungen dels klart, dels dunkelt känner en del af den osanning, som omgifver honom, att han vämjes därvid, att han flyr för densamma in i ett gladt lif. Tror Ni, att ej mången rättskaffens prins har gjort det?»» — — — Det ligger psykologisk sanning häri. Och om den ej får eller kan gälla såsom ursäkt, utgör den dock en förklaring. Ett faktum är, att Carl XV trots sitt lättsinne är i moraliskt hänseende i själfva värket långt bättre, än hvad det mäångtungade ryktet gjort honom till, något, som äfven framgår af det sakförhållandet, att en hel mängd äfventyr och tilldragelser af groft sedeslös art hafva bevisligen med orätt blifvit lagda honom till last. Hans likgiltighet för hvad som sados om honom bidrog naturligtvis i sin mån till den fart, många sådana osanna rykten fingo. Mycket af det, som tilldrog sig på den nära Ulriksdal belägna egendomen Järfva, där »stallmästavren» Demirgian var bosatt, har rundt omkring i landet af berättelserna mer än en gång blifvit förlagdt till Ulriksdal; beklagas måste naturligtvis alltid, att Carl XV kom att åtminstone någon tid stå under Demirgians farliga och fördärfliga inflytande. Dock har han både med hänsyn till detta och liknande förhållanden åtskilliga gånger blifvit gjord ansvarig för saker, som han icke ens varit med om. Detta veta vi med visshet. Härmed vilja vi dock ingalunda blunda för den sanning, som ligger i det ofta förekommande talet om Carl XV:s lättsinne, hvilket han, som vi ofvan visat, själf var den förste att med sorg erkänna och fördöma. Och om vi i större korthet behandla detta kapitel, så är det ej därför, att vi anse denna sak af underordnad vikt för teckningen af hans karaktär, utan endast därför att den i och för sig förbjuder hvarje ingående i närmare detaljer. Vi vilja endast påpeka de sorgliga följder detta lättsinne hade såväl för honom själf — enär det i många hänseenden splittrade de rika och älskvärda anlagen i hans inre personlighet och till sist i den bästa mannaåldern fullkomligt bräckte