5 CARL XV:S DOM ÖFVER sSIG SJÄLF. Men käman däruti var helt försvunnen, Blott skalet hade stolthets färger in — — — Till slut jag tröttnade bland blommor irra Och tala blott idyll och Amors språk; Jag fann mig ofta fånigt, tanklöst stirra, Fann lifvet jämmerligt och fullt af bråk. Mjältsjukans svartalf kransade min panna, Och sömnen flydde, all min ro förgick. Min irring fann jag, kunde dock ej stanna, Ty ingen kraft jag af min vilja fick. Oupphörligt påträffar man uttryck sådana som dessa (1861), nedskrifna med brådskande hand: Nu bor i ögat tåren — Nu sorgen i mitt bröst Upprifver gamla såren Med namvetskvalens röst. Och jämt mitt egensinne Jag ej besegra kan. — — — Vidare en strof från 1872: — — — Modlöshet är själens död, Förtviflan hopar nöd på nöd. — — — Detta må vara nog. Häraf framgår tydligt och klart, hurudant kung Carls innersta väsen i själfva värket var, och att han, hvad moralitet angår, ingalunda var en så ytlig natur. Uti denna smärta och ånger öfver sig själf, i denna fåfänga kamp mot anlag och yttre lockelser ligger något försonande, som, utan att förmildra själfva felen, dock ovillkorligen måste förmildra omdömet om människan. Den hårdaste domen öfvcer Carl XV är dock i detta hänseende fälld af honom själf. — »Tror ni», låter den norske skalden i sin dramatiska dikt »Kongon» denne utbrista, »tror ni, att en ung konung, hvilken stormar ut i lifvet så som jag gjorde det, har något till sin ursäkt, som ingen annan människa kan anföra till sin? Ni känner den slipprighet, hvari hans själ dagligen glider, enär allt godt omkring honom göres af skrymteri, och allt ondt