CARL XV:S RELIGIÖSA ÖFVERTYGELSE. 591 Utan att vidare ingå i detta ämne, sluta vi med den önskan, att innan en dom fälles öfver Carl XV:s sedliga karaktär, man måtte taga i noggrant ögonsikte alla de faktorer, utan hvilka ingen rättvis dom kan afkunnas. Det finnes dock ett område, inom hvilket disharmonien i hans inre utjämnas, där han finner den ro och frid, han så trängtande sökte, nämligen det religiösa: den uppriktiga tro, som från början måhända endast var omedveten och oreflekterad, utvecklades så småningom under de år af kroppsligt lidande, han med oförsvagad själskraft hade att genomgå, till denna lugna fasta öfvertygelse, som klarast framstrålade på hans dödsläger. Då bestod den profvet, och den var tillräckligt stark att under den långa tid han såg döden sakta, oundvikligt nalkas, ingifva honom ett ej blott resigneradt lugn och mod, utan en lefvande, varm tillförsikt. Den blef den grund, på hvilken han stod, då kronan gled från hans hufvud, då makt och glans försvunno för honom och endast det stora mörkret framför grafven fanns kvar, ett mörker, genom hvilket — enligt hans egen tro — han skulle förflyttas till en värld af större ideal skönhet och ljus, där allt, hvad han bäst drömt, skulle förvärkligas, såsom han också säger i det lilla poemet »Skuggan»: O, jag förstär så väl hvad skuggan menar: Här icke är vårt rätta hem och hus; Först när sig själen ifrån stoftet renar, Hon se och lefva får i idel ljus. Han var ej danad till tviflare; han var i detta som i andra hänseenden tillitsfullt anlagd, och han fann sig lycklig uti den tro, han så omtalat: Jag fann en tomhet, ty jag saknat Den kärlek, som belyser allt: