592 CARL XV:S RELIGIÖSA ÖFVERTYGELSE. Ett inre ljus, en tröstekälla, Som återspeglar barnatron. Nu vet jag, att dess vågor kvälla Vid foten af allfaders tron. Flyg, tanke, flyg till Herrans salar, Hos honom du ditt ursprung har! En för tro anlagd natur framträder äfven i följande lilla förut otryckta poem, hvari en öfvervägande ljus sinnesstämning är förhärskande: Åt mänskoanden, längtande att fara Från jordens grus till fadrens himmel opp, Gud sände trenne ibland änglars skara Att visa vägen: kärlek, tro och hopp. Tron ger oss kraft att härlig seger vinna I striderna mot tviflets mörka här; Och kärlek lär oss rätta nyckeln finna Till lifvets gåta. Den försoning är. Men stundom både tro och kärlek vackla I striden tung mot sorgers lidanden, Då tänder hoppet upp sin himlafackla Och väcker modet i vårt bröst igen. När dessa trenne änglabilder gästa I mänskans hjärta uti ostörd ro, Hon känner tacksamt, att hon har det bästa, Som finns på jorden, uti eget bo. Under ett hans förut antydda samtal med Viktor Rydberg framskymtade, att han, hvad det religiösa beträffade, var mycket böjd för mysticism. Detta står i visst samband med hans höga tanke om fri- mureriet, hvilket han omfattade med djupt allvar 1 och hvilket öfvade ett mycket stort inflytande på honom. 1 Carl XV var särskildt intresserad af ett arbete, rörande frimureriet, som under hans tid fullbordades, nämligen dechiffrerandet och öfversättandet af svenska frimureriets historia. De lärde, berättar en frimurare härom,