596 CARL XV:S FÖRHÄLLANDE TILL RELIGIOSEN. — — »Med ett drömmande uttryck öfver det vackra manliga ansiktet sitter kungen ej tio steg ifrån mig. Hans blick hvilar på den af altartaflorna, som föreställer himmelsfärden. Man kan omöjligt se denna tafla utan att tänka på »målet här och målet där». Jag vet ej hvarför, men Göthes »Mehr Licht1 Mehr Licht!» och Elie mantel äro tankar, som alltid tränga sig på mig vid betraktandet af den vackra taflan. Kanske rör sig inom den höga kungliga pannan tanken på den stund, då äfven han måste fälla sin purpur för konungarnes konung, ty ansiktet får plötsligt ett uttryck af andakt, af ödmjukhet — — —. Man sjunger nu på utgångsvärsen, och jag kan tydligt urskilja konungens basröst från de öfrigas — — —.» Allt detta skulle dock ej vara tillräckligt bevis för hans hängifvenhet åt religionen, såvida man ej visste, att allt hyckleri, allt skrymtaktigt sken var Carl XV förhatligt. Emellertid är det ej i de härofvan anförda dragen, hans religiositet förnämligast skall skönjas. Uttryck af denna själsriktning framkommer nämligen ej sällan äfven i ett eller annat bref till vänner, synnerligast i de »afskedsbref» han skrifvit från sin sjukbädd 1871—1872; dessutom förekomma liknande skriftliga uttalanden af honom på andra håll. Under påvärkan af den djupa ånger, han ofta kände öfver sina fel och brister, gifva sig hans själskval stundom luft i ord eller bön, hvars uppriktiga innerlighet aldrig kan betviflas: Jag, arma mänska, i min nöd Till dig vill ödmjukt flykta, Du rädda kan från evig död Min själ, o var dess lykta! Då kan min suck så innerlig Till dig med tillit höjas... Af en förtröstansfull ton uppbäres ett litet stycke, hvilket dock visserligen som poem lämnar åtskilligt att önska; det är riktadt till drottning Lovisa och bär till öfverskrift: »Till en vän, då hon gick till nattvarden med mig.»