CARL XV:S FÖRHÅLLANDE TILL RELIGIONEN. 595 efter 200-årsfästen i Lund vid afresan sade till några afskedstagande studenter: »Sjuk har jag varit, trefligt har jag likväl haft, utom under den välsignade kyrkplikten», eller då han vid samma besök efter bevistandet af fästligheterna i domkyrkan ! med predikan, tal och kantat, vid återkomsten till domprosthuset utbrast: »Det var f—n så tråkigt». Kung Carl var, såsom vi förut sagt, ej någon de stora ceremoniernas vän; han älskade ej en ostentativ gudstjänst eller en lång predikan, och han tyckte ej om den salvelsefulla, den påhängda religiositeton. Där han trodde sig påträffa en sådan, mötte han den stundom med bitande hån, som mer än en gäång blifvit vapen ihänderna på dem, hvilka i trångbröstadt nit beskyllt honom för afgjord, för att ej säga nästan hädisk irreligiositet. Kristendomen var för honom icke inlärda fraser, hvilka han öfverhufvud taget i alla former afskydde; den var för honom en helt och hållet personlig sak, och i detta hänseende lät han ej mången blicka in i sitt hjärta. Men äfven hvad det rent yttre angår, iakttog han dock de religiösa bruken; om somrarna såg man honom hvarje söndag, då gudstjänst förrättades, promenera till Ulriksdals lilla kapell, och hans röst hördes i salmsången öfver alla andras. Efter hans död vittnade hans mycket nötta salmbok om, huru flitigt den blifvit begagnad. I ett samtida bref från en person, som varit närvarande under en gudstjänst, hvilken kung Carl bevistat i Borås 1863, vid det tillfälle då han invigde den nya järnbanan därstädes, läses följande: 1 I förbigående vilja vi berätta följande lilla episod från samma besök i Lund. Under det den högtidliga promoveringen af hedersdoktorer försiggick i domkyrkan, såg man kungen, hvilken jämte härtigen af Östergötland hade sin plats i koret, plötsligt skakas af inre skratt, hvilket han sökte dölja genom att sätta handen för ansiktet. Orsaken till denna munterhet var, att på en af de gamle till teologie doktor kreerade prästerna visitkortet i hatten råkat lossna och bli fastsittande i pannan. »Hvem kunde väl låta bli att skratta», sade kung Carl sedan härom, »man kunde ju se på kortet i pannan, hvad karlen hette!»