606 RIKTNINGEN AF DROTTNING LOVISAS UPPFOSTRAN. Sera-t-elle longue ma vie? Je ne’n sais rien; Mais à mon Dieu je me confie, Tl veut mon bien. Ah! jusqu’à mon heure dernière Et chaque jour, Je lui dois offrir ma prière Et mon amour. — — — — — — — — — — Dessa värser angifva noga den sinnesriktning, som i religiöst hänseende behärskade henne, och hvilken hon också »till sin sista timme» bevarade; det var denna, som omsider, då döden nalkades, gaf henne det sällsynta lugn och den klarhet, som endast äges af en fast troende människa. — Stor vikt lades i fädernehemmet vid hennes själsodling äfven i andra riktningar än den religiösa. Hon hade både många och utmärkta lärare; något afseende på den kungliga lärjungens höga ställning fick icke göras af dessa, utan måste hon »tåligt emottaga deras fullt uttalade tillrättavisningar och anmärkningar». Hon studerade med flit och lätthet, hade starkt utveckladt språksinne och var synnerligt road af språkliga studier. Detta förklarar den ovanliga lätthet, hvarmed hon framdeles under kort tid lärde sig behärska svenska språket, ty ehuru hon stundom begagnade ett eller annat mindre grammatikaliskt uttryck och gärna — äfven i bref — inblandade franska ord och satser, förstod hon dock, när hon så ville, t. ex. i bref till sin gemål, ej allenast att uttrycka sig ledigt utan ock alldeles felfritt på svenska. Hennes intresse för matematiken var i öfverensstämmelse med de praktiska anlag hon ägde; men ett af hennes förnämsta älsklingsämnen redan som barn var dock historien, och härmed sammanhängde den vid senare år allt starkare hågen för historiska minnen. Med lifligt nöje tog hon därför kännedom om sådana platser och ställen i Norden, som voro särskildt märkliga i