DROTTNING LOVISA I BARMHÄRTIGHETENS TJÄNST. 615 sätt, som utmärkte henne i öfrigt, hvilket vi vid skildringen af kung Carls frikostighet redan påpekat. Hennes mera offentliga välgörenhetsarbete är både kändt och välsignadt i båda hennes riken; det har äfven i sann mening varit välsignelsebringande ej blott för henne själf utan ock för de båda folk, hon höll så uppriktigt kära. Sålunda var det drottning Lovisa personligen, som 1864 gaf uppslaget till bildandet af »Femöresföreningen till inrättandet af barnhem i Lappland;» hon blef nämligen djupt gripen af de samtal hon hade med den på 1860-talet bekanta »lappflickan» Maria Mattsdotter, som på skidor begifvit sig till Gäfle och därifrån med postvagn till Stockholm för att inför konungen föra sitt försummade folks talan. Äfven konungen understödde denna »femöresförening», och drottningens intresse för det fattiga lappfolket aftog aldrig. Mot slutet af samma år stiftade hon »Lotten Wennbergs fond för hjälpbehöfvande», hvilken stiftelse hon såsom varm människovän omfattade med stor ifver. År 1866 uppstod hos drottning Lovisa och enkedrottning Josefina tanken att stifta en förening, hvilken skulle hafva till syfte att — efter samma plan som »femöresföreningen» — öfver hela landet insamla medel, hvilka sedan skulle tjäna till understöd åt sådana välgörenhetsinrättningar, som voro i behof däraf. I en uppsats, som drottningen skref för att framlägga sina åsikter angående ändamålet med den påtänkta föreningen, yttrade hon bl. a. följande: — — — »Om Gud gifver sin välsignelse till detta företag, kunde hvarje inrättning påräkna en inkomst, hvarigenom dessa bazarer, konserter, dramatiska soaréer m. m. icke så ofta skulle ifrågasättas, hvilka börja uttrötta dem, som äljes gärna med mindre penningegåfvor skulle vilja bidraga till vanlottade medmänniskors väl. — — — Bäst vore börja i tysthet, så att familjerna inom sig antingen för hvarje år eller för fyra år på en gång gåfve sin afgift. — — — Till nöjen, baler, teatrar, soupéer, middagar, konserter o. s. v. finner man alltid pengar, men, när det är fråga om välgörenhet, säger den ene sig hafva en, den andre en annan orsak