614 DROTTNING LOVISA OCH DE SJIÜKA. guldbroderade, med konungens krönta namnchiffer prydda skinnbeklädnaden på den soffa, som tillhör den i kung Carls skrifrum på Ulriksdal befintliga möbeln; vidare den tapisseribeklädnad till kungens skrifstol i hans arbetsrum på Stockholms slott, hvilken på röd botten framställde kung Carls älsklingsblommor, röda fuksior, m. fl. arbeten. Men icke endast vid glada tillfällen kunde drottningens omgifning vara viss om hennes deltagande; framför allt när sorg eller bekymmer hotade, uppenbarade sig detta. Huru tillbakadraget och blygt än hennes väsen var, och huru motbjudande hon än — i synnerhet i yngre åren — fann allt mera offentligt framträdande, öfvervann hon dock detta, då hennes varma hjärta manade henne att mildra en smärta. Så t. ex. hände det en dag, att ett oförmodadt dödsbud skulle meddelas en af omgifningen; alla bäfvade tillbaka för att bringa sorgeposten och dröjde därmed; drottningen, som ansåg detta vara orätt, framförde då själf budskapet, men på ett sådant sätt, att smärtan miste sin bitterhet vid hennes kärleksfulla deltagande. Äfven vid sjuksängen framträdde detta hennes sinnelag; var någon af hennes kvinnliga omgifning sjuk, infann hon sig oftast personligen för att noga taga reda på allt, och hade hon ej tid härtill, sände hon i stället ett litet vänligt bref med förfrågningar om tillståndet och meddelanden om ett och annat från de »högre regionerna», hvilka hon trodde skulle kunna upplifva den sjuka och förkorta de långa timmarne. Mången af drottning Lovisas nu lefvande hofdamer talar med djup och tacksam rörelse om det hjärtliga familjelif, som här förenade alla; en hvar kände sig här äga ett hem, ett godt och värderadt hem, sådant ej alla hof hafva att bjuda sin uppvaktning och sina tjänare. En hvar visste, att man både i glädje och sorg kunde vända sig till drottningen, viss om att alltid finna varm medkänsla. Uti drottning Lovisas husmoderliga omsorger ingick äfven en vidsträckt, rent af storartad välgörenhet, och aldrig kommo ens de största händelser henne att förgäta vare sig sina små hvardagsbestyr eller sina fattiga. De senare understödde hon på samma kloka praktiska