622 KUNG CARLS OCH DROTTNING LOVISAS SAMLIF. person med klart omdöme och varm känsla, väl medveten både om de egenskaper, som försynen nedlagt hos henne, och de brister, från hvilka hon, liksom hvarje dödlig, ej var fritagen. Att hennes vilja under barndoms- och ungdomsåren blifvit nog mycket kufvad, märktes visserligen, och däraf kom, utom af hennes medfödda blyghet, den obestämda fruktan, som uppenbarade sig hvarje gång hon genom ett uttalande eller en handling skulle göra egen makt gällande. Och likväl ägde hon af naturen en stark vilja, som ej tyckte om motstånd och som aldrig lät sig fullkomligt behärskas af någon annan än hennes kunglige gemål; sin egen vilja underordnade hon med glädje hans, och för denna böjde hon sig alltid ödmjukt och undergifvet — — — — — — — I fall man af vår i ett föregående kapitel gjorda framställning af kung Carl droge den slutsatsen, att hans äktenskap ej varit lyckligt, vore en sådan tydning förhastad och ingalunda sanningsenlig. Om det värkligt goda, förtroliga förhållande, som rådde mellan de kungliga makarne, äro alla skildrare ense. Ingen må föreställa sig, att ett obundet s. k. ungkarlslif, löst från alla familjeförpliktelser, stod för Carl XV såsom något lockande. Äfven för honom var familjen, hemmet, den centrala punkten i hans innersta och bästa tankevärld, trots det så att säga periferiska drag, som stundom störde harmonien i denna. Sin tanke om ett godt familjelif har han i en af sina dagböcker uttalat så, i det han antecknat de intryck, han fått genom en oförmodad inblick i en privatfamiljs förhållanden: — — —9pDe sade hvar andra visst icke några ömma saker, men man såg, att de voro lyckliga med hvarandra och genom hvarandra, man såg, att de utgjorde ett helt. Det är just mångfalden af lynnen och krafter, som, då själarna äro förenade i kärleken, utgör sällheten i en familjs lif — — —.»