KUNG CARLS OCH DROTTNING LOVISAS SAMLIF. 623 Och det familjelif, som under Carl XV:s tid härskade i Sverges konungaborg, var också ett värkligt sådant, byggdt på förtroende och aktning å ena sidan och den innerligaste kärlek å den andra. Det berättas, att då den blifvande drottning Lovisa första gången såg sin tillämnade brudgum, satte hon, liksom plötsligt bländad, handen för ögonen och utbrast: »Åh — hvad han är vacker!» Hon blef på äkta kvinnovis hvad man kallar betagen, och denna första ungdomligt lifliga känsla varade hos henne lifvet ut. Den försvagades aldrig, utan snarare tilltog år från år i styrka och djup. Hon var en af dessa kvinnor, för hvilka kärleken är den största makten i lifvet, och af allt jordiskt älskade hon sin gemål högst. Detta oaktadt hon ingalunda var blind för de fel, som vidlådde honom, och hvilka naturligtvis mången gång orsakade henne en smärta så djup, som endast en värkligt älskande kvinna kan känna den. Säkert är emellertid, att hon ingalunda skulle velat byta ut all sin oro och sorg mot ett lif i ostördt lugn — skild från honom. Och sant hade Beskow talat, då han i sin hyllningssång 1850 till den unga kungabruden förespått henne- Hvad öden än må växla eller komma, De bli dig ljufva, enade med hans. »Den trohetsed i lust och nöd», har en drottning Lovisa närstående person om henne yttrat, »shon en gång svurit, tycktes vara djupt inpräglad i hennes hjärta; icke glädjens, icke lyckans, icke hälsans, men ännu mindre sorgens, olyckans och sjukdomens dagar kunde skilja henne från den make, vid hvilken hon med hela sin själs varma hängifvenhet var fäst.» Detta vittnar om ädel storslagenhet hos henne, och det vittnar också om, att hon, mera än man i allmänhet antager, förmådde blicka in i hans själ. Men ehuru hon af hela sitt hjärta delade hans intressen i hvad som rörde land och folk och sökte följa hvarje mera