626 FÖRHÅLLANDET MELLAN KUNG CARL OCH DROTTNING LOVISA. Låt mig i tid veta, när du kommer hem och vid hvad tid på dagen — — — Din gamla LOUISE.» Detta bref i all dess frasfria enkelhet är, synes det oss, oändligt vackert och utgör ett lefvande vittnesbörd om det sanna i förhållandet mellan de båda makarne. För kung Carl var drottning Lovisa alltid hans säkra, trygga stöd, hans mest trofasta vän, hans glädtiga, kamratlika sällskap i mången stund, som utan henne blifvit enslig och tung. Han värderade henne mest af alla lefvande människor, han dolde intet för henne, hvarken sina fel eller svagheter, och hans säkraste hamn var hennes aldrig förändrade kärlek — kärleken hos en sann kvinna, som väl djupt kan sörja, men ej bli bitter. Hon var för honom den förkroppsligade kvinnliga renheten och ädelheten. Huru litet han än frågade efter det, som sades om honom själf, hur groft tilltaget eller massivt påbredt det också ofta kunde vara, så tålte han ej ens skymten af klander, då det gällde henne. Aldrig glömde han, att hon var drottningen, var »barnets», hans lilla »sessas» moder, och aldrig underlät han att i allt yttre visa henne den mest ridderliga uppmärksamhet. Aldrig for hon t. ex. bort — ej ens då det blott var fråga om någon kortare utflykt — utan att han följde henne ned till vagnen; och då kung Carl å sin sida stod i begrepp att göra någon resa, om än blott med ångbåten från Ulriksdal till Stockholm, underlät hon sällan att följa honom ned till bryggan, och mången vet att ännu omtala, huru de båda makarne vid sådana tillfällen långa stunder fortforo att vinka och vifta till hvarandra. Förut är omnämndt, att kung Carl t. ex. på Bäckaskog aldrig försummade morgonpromenaden i parken tillsammans med sin gemål, och samma regel tillämpade han på Ulriksdal. Detta allt vore i själfva värket mindre värdt att fästa afseende vid, i fall ej dessa båda personer — vi upprepa det — varit afgjordt främmande för allt hyckleri; hos dem vittnar det om ett uppriktigt hjärtligt förhållande.