FÖRHÅLLANDET MELLAN KUNG CARL OCH DROTTNING LOVISA. 627 Och den sorg och oro, som alltid grep kung Carl, då hans gemål var sjuk eller ej befann sig väl, voro ingalunda låtsade; det var ej blott och bart en etikettsak, att han då förbjöd allt slags sällskapslif i hofkretsoen. Från Bäckaskog berättas t. ex., att då drottningen någon gång var illamående, djup tystnad skulle råda på slottet, inga utflykter tillätos, och kungen satt nästan hela dagen i sitt rum, läste eller skref och rökte sin pipa. Men när drottningen åter visade sig, frisk och vänlig, då var också glädtigheten dubbelt stor. Hos kung Carl voro alla de yttre betygelserna af vördnad och aktning ett naturligt uttryck för den vänskap, han hyste för sin gemål, ett uttryck för, att han värkligen »höll af» henne, och han erkände villigt och tacksamt såväl hvad hon var såsom kvinna i och för sig, som hvad hon var för honom enskildt. I flera små poem uttalar han detta. Uti »Du är mig kär» heter det sålunda: Du är mig kär, Ty vänlig är den sol, som strålar Från dina milda ögon två. Du är mig kär, Ty till en trädgård du förbyter Hvar trakt, du med din fot berör. Din hand från själfva rosen bryter Den tagg, som annars skada gör. Du är mig kär! Hvad söndradt är, du för tillsamman Med tålamod och godhet blott, Du är den rena tempelflamman, Som värmer den dig har förstått. Denna dikt är skrifven 1859 och i manuskriptet heter dess öfverskrift » Till L.» Det är sålunda ej möjligt att misstaga sig om den person, hvilken den åsyftar.