628 ETT POEM FRÅN KUNG CARL TILL DROTTNING LOVISA. Det samma gäller dikten »Du blifver dock densamma.» Kung Carl brukade nästan hvarje nyårsafton i ett nedskrifvet poem kasta en blick tillbaka på det flydda året; så är förhållandet med ofvannämnda stycke, denna gång ej utgörande endast allmänna betraktelser, utan tillägnadt hans gemäl. Ehuru det liksom det förra finnes tryckt i diktsamlingen från 1863, vilja vi dock återgifva det här nedan i dess helhet. Det talar tillräckligt om kung Carls varma tillgifvenhet för den kvinna, som ej endast var hans »gemål», såsom det heter på officiellt hofspråk, utan var hans trofasta hustru och vän: Ett år har flytt; hur underbart Det talar till mitt sinne! Hvad det mig varit, är mig klart Och gömmes i mitt minne. Där var du solen i mitt lif OÖch strängade min lyra; Dess hulda vårdarinna blif Som förr och styr min yra! Jag vet, hvad du som kvinna är, Hvad hälst än månde stunda, Ty du ett trofast hjärta bär Och blir ej annorlunda. Må natten växla om med dag, Du blifver dock densamma. Din blick i mina mörka drag Kan tända hoppets flamma. Det nya året skänke dig Den sällhet, jag dig unnar; Du blifve ängelen, som mig I stormen frid förkunnar! Kung Carls och drottning Lovisas äktenskap var ej utan sina stora pröfningar. Den svåraste sorg, de hade att tilsammans genomgä, förorsakades af deras ende sons och yngsta barns oväntade död.