632 DEN LILLE PRINSENS DÖD. och en person, som redan vid denna tid var en af Carl XV:s trofasta vänner, har berättat, att det låg något märkligt i dess blick, något lugnt, klart, nästan forskande, då det från sin moders arm såg en obekant in i ögonen. I glädjen öfver sina båda barn glömde kronprinsessan för en tid sorgen öfver den svåra sjukdomens följder. Hennes käraste sysselsättning var att vårda sina små, och hon var outtröttlig i att uppfinna lekar för att roa dem; hon ville också hälst själf med egna händer sy och arbeta åt dem, och ofta kunde man vid denna tid finna henne i full fart med att klippa till tröjor, sticka sockor eller förfärdiga andra småplagg, nödvändiga för barntoaletten. Men glädjen blef ej långvarig. I början af mars 1854 fick den lille prinsen mässling. Ingen anade någon fara; ännu några få dagar före barnets död skref d. v. kronprinsens vakthafvande adjutant, kapten Edman, till Posttidningens d. v. redaktör: »Med anledning af — — — har jag äran meddela, att H. K. H. härtigens af Södermanland sjukdom mig veterligt icke varit eller är af någon betänkligare art.» — — — Enligt påstående af samtida personer, tillhörande den kungliga familjens omgifning, borde också sjukdomen hafva gått sin vanliga normala gång, såvida icke en felaktig ordination af ett kallt bad ådragit den lille sjuke en häftig lunginflaammation, som inom ett par dagar utsläckte hans lif. Carl XIV:s ättling i tredje led, den tillämnade Carl XVI, upphörde att lefva märkligt nog på årsdagen af katastrofen i Stockholms slott, då Gustaf IV Adolf den 13 mars arresterades, och i samma sjukdom, hvilken i samma månad sjutton år därefter bortryckte hans moder. Kronprinsessan Lovisa bragte, har det oss från god källa berättats, sin gemål ett offer, hvilket framför allt annat är bevis på hennes högsinthet och storslagna kärlek till honom; hon erbjöd honom skilsmässa, på det han i ett annat äktenskap måtte kunna se tronföljden bevarad. Lika högsint som hon och med hjärtlig bestämdhet afvisade dock kung Carl detta erbjudande. Kronprinsessan bar, heter det i en förut citerad skildring,