634 KUNG CARIS SORG. Och Flora själf, som med sin makt Mitt sinne förr till glädje väckte, Förgäfves breder ut sin famn. Jag är en borg med murar bräckte Och med ett snart förgätet namn. Jag klagar nu, ty borta — borta Är all min tröst i lifvets lopp! Ack, glädjens dagar voro korta — Nu minne talar, icke hopp. Dock döden är en fridfull ängel Och huldrik, fastän allvarsam; Liksom han brutit blommans stängel, Så må han bryta trädets stam! Det kan ej betviflas, att det slag, som drabbade Carl XV den 13 mars 1854, var en af orsakerna till hans stundom så djupa tungsinne och bidrog att hos honom öka känslan af att på sätt och vis hafva lefvat förgäfves. Han glömde aldrig sitt döda barn, och man kunde vid besöken i hans enskilda rum i Stockholm eller på Ulriksdal, här och där, på skrifbordet, i fönsternischerna eller inom alkoven få se bilden af ett litet barnansikte titta fram. — — I kalendern Svea 1852 förekommer en bild, en liten älsklig interiör från det kungliga parets hem på Drottningholm; man ser de unga makarne sida vid sida sittande på terassen, kronprins Carls vänstra arm hvilar emot karmen af hans gemåls stol, medan han, hållande henne i handen, lätt lutar sig framåt och leende betraktar sin lilla dotter, som sitter i sin moders knä. Det var på denna, deras enda dotter, de efter sonens död koncentrerade all sin kärlek; med hänsyn till henne fanns det ej någon skiljaktighet i deras hjärtan, ehuru det största inflytandet öfver hennes utveckling och karaktärsdaning öfvades af hennes moder. Men utom det att kung Carl med varmaste intresse följde sin dotters uppfostran, var han henne också en trogen lekkamrat; att leka och rasa med »lilla nåden», som han stundom kallade henne, var hans stora nöje, ehuru hofvets