»DROTTNINGHOLMSTRUMPETEN». 641 hvarunder några vissa par ständigt sökte sin räddning »bakom apollostatyen» o. s. v. Ännu senare på aftonen sång af alla herrarne, däribland också »Calle Wallin» m. fl. Lilla »sessan» spelar också sin oskyldiga roll i det dagliga lifvet; än berättas hon hafva plockat kastanjer i någon allé, än firas »den lyckliga händelse, som är sessans födelsedag», genom öfverlämnandet af »ett par små tricolore strumpor från Paris» o. s. v. Det hela gifver ett gladt, friskt och älskligt intryck. Det sista nummer af »Drottningholmstrumpeten», hvilket hösten 1855 »utgafs» från det berömda tryckeriet, slutar med följande afskedstirad, halft munter, halft känslosam: Under öfver alla under. Hela världen undrar och jag allra mest: Somliga undra, hvarför ingen prässar trumpeten i tontryck? Andra undra, hvilka herrar, fulla af spektakler, lågo på magen på biljarden härom aftonen vid fröknarnas stora reträtt? Alla med få undantag undra fruktlöst, hvem af hoffröknarna som är allrasötast? Ty att de äro sockersöta allesammans är allmänna opinionens röst. Men redaktionens blandkornsafdelning undrar sålunda med vemod: Än en undran står oss åter, Fyller hjärtat upp med sorg: När vår stolta kungaborg Fursteparet snart förlåter, Hvem skall lifva då vårt instrument Till de glada toner, som det hittills sändt? Kärlekslöst I skynden alla, Lämnen tidningens Byrå Vind för våg att vilse gå Och i glömskans djup snart falla. Men det sista ljudet ur vår själ Blir likväl ett tacksamt, ömt och varmt farväl! * * * 41