52 DROTTNING LOVISAS SISTA SJUKDOM. I början af året 1871 yttrade sig sjukdomen säsom ytterst smärtsam och farlig bindväfsinflaammation i ena benet, och han var nödsakad att för en längre tid intaga sängen. Under denna tid vårdades han trofast af sin gemäl, hvilken — utom af all kvalfull ängest att mista honom — äfven var nedtryckt af sorg öfver sin kort förut aflidna moder. Hennes egen hälsa hade dessutom lidit af en svår och kall vinterresa öfver Bälterna på hemvägen från moderns dödsbädd i Haag. och det gör ett djupt vemodigt intryck, då man läser de ord af längtan till hemmet, hon under sin bortovaro skref: »— — — Quelle joie ce sera d’embrasser le 28 la famille à Amalienborg1 et le 29 de mettre pied à terre dans ma chère Suède et le 30 de me retrouver dans mes chambres: Det blir godt! — — —» Det var dock allt annat än lugn och glädje, som väntade henne. I samma mån som konungens hälsotillstånd, ehuru ytterst långsamt, blef något bättre, aftogo hennes krafter. En ny förkylning, ådragen under bevistandet af ett bröllop inom hofkretsen, kastade henne ned på sjukbädden. Den 13 mars, årsdagen af hennes sons död, hade hon gjort sin sista korta utfärd i vagn; och dagen efter måste hon intaga sängen, angripen af lunginflammation. Då hon började ana fara för sitt lif, yttrade hon: »Det har förefallit mig under konungens sjukdom, som om han och jag skulle dö på samma gång.» Hade hennes medfödda blyghet förut hindrat hennes kungliga väsen att komma till sin rätt, så var nu all försagdhet liksom bortblåst. Ansikte mot ansikte med döden försvann allt det, som så att säga hindrat hennes väsen att lysa fram i hela dess inneboende skönhet. Hög, klar, med ej endast kunglig, utan med sant kvinnlig värdighet låg hon på sin dödsbädd, och med lugn såg hon döden komma. Ett ord af allvar och maning, af vänligt tack, af kärleksfullt farväl hade hon för en hvar, sina tjänare, sin omgifning, sina närmaste, främst för sin gemål och sina barn. 1 Det danska kronprinsparet med deras då endast några månader gamle son prins Christian.