UR ETT BREF FRIN PRINSESSAN EUGÉNIE. 665 mest hjärtliga tacksamhetsord till moder, dotter, måg, syskon och tjänare. Blott snyftningar förmådde svara henne. Hon bad äfven så mildt och ödmjukt Carl förlåta henne alla de gånger hon uraktlåtit, hvad hon bort göra, och tackade honom i hjärtliga ordalag för alla de år de vandrat hand i hand tillsammans. Öfverhofpredikanten Rundgren var två gånger inne i sjukrummet, hållande en kort bön, och till sist upprepade härtiginnan Sophie samt kronprinsessan af Danmark böner utantill, på hvilka den sjuka lyssnade med uppmärksamhet. Jag höll ofta den döendes hand i min, men förmådde blott bedja tyst. 5 minuter, innan hon drog sin sista suck, talade hon ännu redigt och med klar stämma. — — — Min moder, som flera gånger svimmat af vid dödsbädden, svimmade åter af uppe hos kungen, dit vi alla begifvit oss, sedan den kära, afhållna Louise upphört att lefva, och då måste hon bäras hem i kungens bärstol afdånad. — — — Kungens konvalescens går långsamt, och är han mycket nedböjd. Om fredag hoppas vi dock, att han skall orka att börja hålla statsråd. Skärtorsdag gingo vi syskon och kronprinsens till nattvarden hos kungen. Det var en gripande stund. — — — Sedan gingo min unga svägerska Thérèse och jag att se den kära döda systern, hvilkens anletsdrag voro sig så lika; hon såg så förklarad och fridfull ut! Tacksamhet och välsignelse öfver hennes minnel — — — — — Kungen var nedböjd — kungen var förkrossad — det är vittnesbördet af alla dem, som i denna pröfningens stund stodo den sjuke kung Carl nära. / Lika uppriktig som hans tillgifvenhet varit för sin gemål, lika uppriktig var hans sorg, då hon för alltid lämnat honom. Och denna sorg drabbade honom så mycket hårdare, som han just vid den tiden, bruten af egna svåra lidanden, kanske mera än någonsin var i behof af hennes kärlek och stödjande arm. Hennes död var för honom ett krossande slag, efter hvilket han aldrig hämtade sig.