664 UR ETTF BREF FRÅN PRINSESSAN EUGÉNITE. gan; dock syntes ännu intet lifsfarligt vara vid handen, då ingen feber visat sig. Med få undantag var drottningen redig, men på grund af kraftlöshet igenkände hon oss ej alltid vid våra besök. Den 26 mars, på söndagsaftonen, försämrades tillståndet hastigt, då feber, 110 slag, påkom, och upphostningen blef svårare. Stor blef då kungens och allas vår oro! Läkarne gjorde allt, hvad i mänsklig ofullkomlig makt stod för att hämma det onda; de satte stora kar med kokhett vatten omkring hennes säng och lade i vattnet glödgade järnlod, så att den sjuka låg som i ett ångbad, allt i hopp om att uppmjuka slemmet och underlätta upphostningen, men förgäfves. Herrans heliga vilja åstundade det annorlunda. Den 28 mars på aftonen anlände de unga tu från Köpenhamn, efterskickade medelst telegram, och igenkändes barnen af den sjuka, som hjärtligt hälsade dem välkomna och yttrade — — — »att dottern nu såväl behöfdes för sin fader». Kungen orkade blott korta stunder sitta vid den sjukas säng, dit han släpade sig, stödd på en käpp och på lifmedikus Edholms axlar; men den sjuka blef alltid så upplifvad däraf och orkade alltid tala en stund med kungen, trots sitt svåra bröstlidande, som ofta kom henne att jämra sig stundtals. Den 29 mars på aftonen, då vi lämnade den sjuka, var den ena lungan liksom litet friare, så att vi började hoppas på någon förbättring i sjukdomen. Men på morgonen den 30 mars kl. 3 kom det ilbud efter oss alla, att dödsarbetet tycktes hafva begynt, hvarför vi, så fort sig göra lät, skyndade dit; vi voro redan kl. 1/2 4 alla af familjen (utom de små prinssarne) utan undantag samlade vid dödsbädden. Den döende sade då helt högt: »det är snart slut», och »stackars fader, stackars syster» (tänkande på dem i Holland). Vid daggryningen, då Carl kom fram till den döende gemålen och, kastande sig på hennes säng, blandade sina snyftningar med våra, utropade hon: »Carl, tänk på din själ och beträd den rätta vägen, så slipper du de mörka nätterna! Jag dör i tron på Christi blod och syndernas förlåtelse», och vändande sig till oss alla uttalade hon med klar, tydlig röst de