HVARFÖR KUNG CARL INLÄT SIG PÅ TANKEN OM NYTT GIFTERMÄL. 671 invärkan på kung Carl, hvilken in i det sista — och då med ifrigare åstundan än någonsin förr — drömde om att få medel till förvärkligandet af de planer, han i sitt hufvud hvälfde rörande sitt kära Stockholms förskönande. Den tültänkta gemålens millioner skulle sätta honom i stånd härtill — en visserligen fantastisk, men dock skäligen oegennyttig plan. Den förnämsta anledningen, hvarför kung Carl värkligen lyssnade till Demirgians plan, var dock den, att han emot slutet af sitt lif ännu mera än förut bittert sörjde öfver att den krona, som han kände skulle inom kort glida af hans hufvud, ej kunde komma att öfvergå till hans egen ättling 1, och att han i ett nytt giftermål tänkte sig en möjlighet till realiserandet af en länge närd åstundan i denna riktning. Att denna giftermålstanke i någon mån fick insteg hos honom, kan föröfrigt förklaras däraf, att han ännu tidtals trodde och hoppades på ett om än ej varaktigt tillfrisknande. Hans afskedsyttranden till flera personer, innan han for till Aachen, antyda bestämdt detta. Han talade med dem lifligt om, hvad han skulle göra, då han kom hem igen, huru han skulle inspektera sina nybyggnader vid Bäckaskog o. s. v. Sålunda sade han äfven bland annat till professor Malmström, att han till hösten skulle sluta den tillsammans med denne påbörjade taflan — 1 Ett rykte, som varit synligt i ett prässorgan, har berättat, att Carl XV efter sin dotters förmälning med danske kronprinsen och på grund af sin önskan att, då han ej ägde en manlig arfvinge, jämte Danmarks krona äfven se Sverges och Norges på hennes hufvud skulle hafva gjort »försök att få riksdagen till att ändra den grundlagsparagraf, som förbjuder tronföljdens öfverflyttande direkt på kvinnolinjen», men att detta försök »ej ledde till något resultat». Ett »försök» i denna riktning gjordes visserligen vid 7862 ärs riksdag — ej af kung Carl, utan af en representant af bondeståndet, landtmätaren Gross, hvilken inlämnat motion om den ändring af sucxessionsordningen, att Carl XV:s dotter måtte ärfva tronen, därest H. M. skulle afgå utan manliga bröstarfvingar, hvilken motion af konstitutionsutskottet utan diskussion enhälligt förkastades. Men huru man fått bondeständsledamoten Gross’ motion af är 1862 att bli ett Carl XV:s »förslag» år 1869 eller ännu senare, är svärbegripligt.