676 KUNG CARLS SISTA SJUKDOM. kung Carl aldrig talade därom med någon människa; brefvet, som han — om det rätt framkommit — bort erhålla omedelbart Jföre sin afresa från Aachen, skulle i alla händelser icke längre haft någon betydelse för honom; hela giftermålsplanen var, som sagdt, då redan för öfver tre veckor sedan för honom död, och just detta gifver oss anledning att tro, att Carl XV förstört brefvet, enär det under de inträdda förhållandena var utan all vikt. Man hade sålunda i Sverge kunnat spara sig både oro och besvär. . * * * Det återstår oss nu endast att i korthet yttra några ord om kung Carls sista sjukdom och död. Ifrån den dag, då han på resa från konstnärsmötet i Göteborg 1869 under långa timmar ensam i sitt sofgemak kämpade mot intrycket af det bedöfvande slag, som den af läkaren afkunnade dödsdomen innebar, var hela hans återstående lif en fortsatt långsam dödskamp, trots det förut nämnda då och då uppblossande hoppet om tillfrisknande. Under denna tid blef han allt mer och mer allvarlig och svårmodig. Lika vänlig och hjärtlig emot sin omgifning som förr, tyckte han dock ej mera om att i sin närhet höra det forna glada skämtet, hvari han i sin hälsas dagar så gärna deltog; det tungsinta och lidande draget i hans ansikte framträdde då ännu skarpare än äljes. En författare har en gång utropat till regenterna: »Tunga äro dina steg — räknade äro de ock! Täck ditt öga med handen och begrunda!1» — Dessa ord framkalla liksom bilden af kung Carl under hans sista dagar: »onaturligt afmagrad», matt, sittande i sin hvilstol, med dödens stämpel öfver de tärda dragen och, såsom han brukade, täckande ögonen med handen, försänkt i mörka tankar. Dyster och tungesint, men aldrig knotande, aldrig otålig! Då han hunnit sätta sig in i tanken på en annalkande död, var det ej häller förtviflans dofva resignation, åt hvilken