INGEN FRUKTAN FÖR DÖDEN. 677 han öfverlämnade sig; han var långt mera uppfylld af sorg öfver sig själf i ödmjukt erkännande af den själfförvållade olyckan, och af en nästan lugn undergifvenhet, stämplad, som vi förut nämnt, af en varm religiös tillförsikt: hvad som i detta hänseende visserligen bott i hans hjärta, men kanske mera outveckladt och utan att öfva något kraftigare inflytande på hans yttre lif, blef nu i plågans och smärtans dagar för honom den uppehållande makten; under sina sista år och in i sin sista stund omfattade han långt innerligare och starkare än förut tron på Guds kärleks nåd, på förlåtelse för synd och brist och på ett lyckligare, bättre lif efter döden. Tanken på, huru detta lif skulle kunna gestalta sig, fyllde honom stundom med undran, och han talade gärna därom med den vän, han hälst hade i sin närhet. Ibland framskymtar i hans bref och yttranden den fantastiska tron på människosjälens vidare utveckling uti andra »bebodda världar». Så talar han på dödsbädden i ett afskedsbref till en vän om ett återseende »i Sirius eller bland dessa stjärnvärldar, där vi samfälldt skola lofva Gud». Det var, med få ord, en orubblig tro på försoning och på själens odödlighet, som gaf honom det sällsynta modet och lugnet i dödsminuten, hvilka under hans sista stunder förlänade honom en sann och ädel storhet. Fruktan för döden kände han aldrig. »För grafven rädes jag icke», skref han en gång redan som ung uti en dagbok. Men däremot grämde det honom, att han måste dö utan att få se sin käraste dröm förvärkligad, utan att hafva »varit i fält». Döden på slagfältet hade otvifvelaktigt föresväfvat honom såsom den mest ärofulla. Under hösten 1871 skref han i ett bref angående sitt tillstånd, som då ansågs lifsfarligt: »Jag har aldrig varit mindre rädd för den (döden) än nu, ehuru jag icke tror, att mitt timglas har runnit ut, ty jag har ej varit i krig, och det är först där min aning säger mig, att den skall inträffa — — —». Att dö en soldats död och äga en soldats mod i döden — däruti såg han en ära ej endast för mannen i ledet, utan