Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGEN FRUKTAN FÖR DÖDEN. 677
han öfverlämnade sig; han var långt mera uppfylld af sorg
öfver sig själf i ödmjukt erkännande af den själfförvållade
olyckan, och af en nästan lugn undergifvenhet, stämplad, som
vi förut nämnt, af en varm religiös tillförsikt: hvad som i detta
hänseende visserligen bott i hans hjärta, men kanske mera
outveckladt och utan att öfva något kraftigare inflytande
på hans yttre lif, blef nu i plågans och smärtans dagar för
honom den uppehållande makten; under sina sista år och in
i sin sista stund omfattade han långt innerligare och starkare
än förut tron på Guds kärleks nåd, på förlåtelse för synd och
brist och på ett lyckligare, bättre lif efter döden.
Tanken på, huru detta lif skulle kunna gestalta sig, fyllde
honom stundom med undran, och han talade gärna därom med
den vän, han hälst hade i sin närhet.
Ibland framskymtar i hans bref och yttranden den
fantastiska tron på människosjälens vidare utveckling uti andra
»bebodda världar». Så talar han på dödsbädden i ett
afskedsbref till en vän om ett återseende »i Sirius eller bland dessa
stjärnvärldar, där vi samfälldt skola lofva Gud».
Det var, med få ord, en orubblig tro på försoning och på
själens odödlighet, som gaf honom det sällsynta modet och
lugnet i dödsminuten, hvilka under hans sista stunder
förlänade honom en sann och ädel storhet.
Fruktan för döden kände han aldrig.
»För grafven rädes jag icke», skref han en gång redan
som ung uti en dagbok. Men däremot grämde det honom,
att han måste dö utan att få se sin käraste dröm
förvärkligad, utan att hafva »varit i fält».
Döden på slagfältet hade otvifvelaktigt föresväfvat honom
såsom den mest ärofulla.
Under hösten 1871 skref han i ett bref angående sitt
tillstånd, som då ansågs lifsfarligt:
»Jag har aldrig varit mindre rädd för den (döden) än nu,
ehuru jag icke tror, att mitt timglas har runnit ut, ty jag
har ej varit i krig, och det är först där min aning säger mig,
att den skall inträffa — — —».
Att dö en soldats död och äga en soldats mod i döden
— däruti såg han en ära ej endast för mannen i ledet, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu May 28 20:14:12 2026
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/carlxv/0685.html