688 KUNG CARIS DöÖD. Konungen låg därefter stilla, med blicken hvilande på handen, liksom följde han själf med ögat dödens framskridande gång. Efter en stund sträckte han ut handen och frågade: »Hur många pulsslag, Lundberg?» »Fyrtio, Ers Majestät.» »Ändå så många», yttrade konungen. Rösten var nu så matt, att orden ljödo som en svag, framstött hviskning. Lifmedicus Edholm, som stod vid hufvudgärden, tog en silkesnäsduk, fuktad i eau de cologne, och badade därmed konungens hufvud. En gång förde konungen handen mot nacken: »Jag känner ingen kyla ännu här uppe», yttrade han. Något senare lyfte han upp handen och sköt näsduken bakåt, liksom han känt hetta i bakre delen af hufvudet; hans ögon voro ännu i sista ögonblicket så uttrycksfulla, att man af dem kunde se, hvart näsduken skulle flyttas. Detta var de sista lifsyttringarna. Han låg alldeles lugn, andedragen hördes jämna och tydliga, endast allt svagare. De närvarande hade tagit plats omkring sängen; löjtnant Gyllenram satt på sängkanten och höll konungen i handen; hofstallmästare Bråkenhjelm satt vid sidan af sängen, doktor Lundberg stod nära hufvudgärden, medan doktor Edholm alltjämt behöll sin plats bakom densamma och landshöfding Troil stod något längre inne i rummet. Allt var tyst omkring den döende konungen. Snart reste sig doktor Lundberg med tillkännagifvandet: »Nu har vår konung slutat.» Klockan var då 9,5 eftermiddagen. De närvarande hade ej af något tecken kunnat varseblifva slutet; så stilla och fridfullt var inslumrandet. Men ännu i döden bibehöllo kung Carls ögon sitt vackra, lugna uttryck i så hög grad, att fråga uppstod, att de ej skulle tillslutas. De tillslötos dock senare på aftonen af den vän, kungen hållit mest kär, och hvilken äfven hela natten ensam vakade vid hans lik.