KUNG CARIS SISTA STUNDER. 687 ett par gånger att sticka händerna under sängtäcket för att känna efter, om ej dödskylan inträdt i fötterna. Senare på eftermiddagen frågade han sin förste lifmedicus: »Tror du, att jag har natten för mig?» Då läkaren dröjde med svaret, upprepade konungen frågan med fordran på öppet svar. »Då Ers Majestät fordrar uppriktighet», svarade denne, »måste jag svara nej; jag tror ej, att Ers Majestät kan räkna på morgonen. Krafterna aftaga för hastigt, och inträffar en ny attack, följer döden geneast.» »Tror du, smärtorna bli svåra?» frågade konungen. »Äfven därpå måste Ers Majestät bereda sig; dock går det möjligen lätt nog, ty dödsarbetet är väl till största delen undangjordt.» Konungen emottog underrättelsen med lugn. Sedan löjtnant Gyllenram frågat honom, om han ej önskade taga afsked af sin omgifning, skedde detta. Han räckte hvar och en handen, uttalade ett tydligt »far- väl» samt sände hälsningar till sina frånvarande anförvanter och vänner. DDPet var ett ögonblick så gripande, att det säkert aldrig af deltagarne glömmes; en och annan af desse blef så öfverväldigad af sorg, att han på knä med strömmande tårar fuktade den kunglige vännens matta hand. Då lifmedicus V. Lundberg omkring kl. 7 anmälde, att prosten i St. Petri, J. A. Olin, befann sig i yttre rummet och önskade göra en bön med den döende konungen, svarade denne: »Jag orkar ej mera». Men då löjtnant Gyllenram framställde, att det skulle vara de efterlefvande ett dyrbart minne att i ännu en sista bön få förena sig med sin konung, sade han: »Låt honom komma, men säg honom att vara kort.» Under den bön, som då förrättades, fick konungen häftiga smärtor och jämrade sig flera gånger högt. »Ser du, mina fingrar hvitna redan», yttrade han efter en stund till sin läkare. »Ers Majestät får ej antecipera; ännu torde smärtor återstå», svarade denne.