»KUNG CARIS ERIKSGATA.» 691 Men var ej »kungasorg» officiellt påbjuden, så klädde sig dock hela landet — hans båda länder — frivilligt i sorg: en sista hyllning till kung Carl af den art, han älskat erhålla, hjärtats fria, osökta hyllning, och till och med i de enskilda hemmen uppstod en förnimmelse af tomhet, liksom af en personlig förlust. * * * Carl XV älskade diktkonsten. Hans död och sista resa — likfärden till Stockholm — bära prägeln af en gripande skön dikt. Samtidens skildring af denna den döde konungens färd genom det land, han hållit så innerligt kärt och där han blifvit så uppriktigt älskad, bär inom sig en karaktär af ballad. Den dag, då »förste härtigen af Skåne för sista gången lämnade sitt härtigdöme», var en sorgedag för dettas invånare, som i många tusental samlats vid de stationer, liktåget passerade för att med tårar, blommor och kransar få gifva den döde kungen en sista hälsning, en sista sång: Denna bygd, som först dig hyllat, som dig första kronan gaf, Nu också går främst i sorgen, när du vandrar till din graf. God dig blifve hvilan, konung, som mot oss ditt hjärtelag! På din sista eriksgata nu vår sista hälsning tag . Dag och natt gick tåget genom Skånes boklundar, mellan Smålands karga backar, framåt mot målet. — — Midt i den öppna järnvägsvagnen stod kistan, öfvertäckt af den purpurröda guldstickade sammetsmanteln, på hvilken hvilade Sverges och Norges krona. Dagen hade varit regnig med enstaka solglimtar; natten blef molnhöljd; men stundom refvos skyarna i sär, och månen blänkte glimmande på den gyllne kronan. På båda sidor om kistan stodo vakt och stab — alla sörjande och tysta. Från hvarje plats, där det kungliga liktåget stannade, ströddes öfver vagn och kungens hviloläger massor af blommor, som fyllde luften med vällukt. 1 Sång, sjungen af Lunds studenter vid Carl XV:s kista.