- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
93

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄXAN I R0NGSTED. 93
i sina tankar, hvilka han delvis tänkte högt, såsom man ofta
gör, då något allvarligt är å färde, det står så tydligt i brefvet,
att min hulda, min älskade Emma till följd af sorg och saknad
efter mig afliändt sig sitt lif. — Af saknad! — O, du kärleks-
fulla hjärta!–––––- Men, nej, nej, det är inte sant! — Det
kan, det får inte vara sant!
— Ha, ha, ha, skrattade Kula. Far min talade om för
mig, att då den store Gustaf Adolf var nere i Tyskland, tog han
sig en dag för och dubbade till riddare en hofkavaljer, som
han inte tyckte om, men han ville dock göra honom till riddare
på kurfurstens af Sachsen förbön och för att icke stöta sig
med honom. — När då guldkungen enligt ordensstatuterna hängde
ordenskedjan på den nyslagne riddaren, sade denne enligt for-
muläret:
— Herre jag är inte värdig.
— Dessa ord måste han upprepa flera gångar. Yeten I,
hvad kungen då sade?
— Nej!
— Jo, han lutade sig öfver honom och sade leende:
— Jag vet mycket väl, min vän, att I inte ären värdig
att bli riddare, men jag gör er till det i alla fall för att till-
fredsställa kurfurstens af Sachsen önskan och er egen fåfänga.
— Ha, ha, ha, det var en hård nöt att knäcka, utbrusto
Kulas vänner, som lyssnat till honom.
— Du skarfvar väl litet, korpral.
— Nej, det är, fördöme mig, sant hvart enda ord; far min
har omtalat det för mig och han ljög aldrig.
Liksom du?
— Precis!
— Ha, ha, ha! Skål, Kula!
— Skål, pojkar!
Och nu började Kämpe berätta något och när han slutat
utbrusto alla i skratt.
— Det är, ta mig pocker, sant, bedyrade Kämpe.
— Omöjligt är det inte, inföll Kula skrattande; ty allt går
så fiffigt och finurligt för honom.
— Ja, sade Kämpe allvarsammare, utan prygel eller snäsor
håller han det bästa skick, fast man kan kikna af skratt åt honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free