Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 CAROLINENS MINNEN.
dansa ned till logen, då en gammal man gående på ett träben
helt sakta kom in på gården. Han var iklädd uniformskläder,
ehuru dessa voro mycket slitna och af de blanka mässings-
knapparna funnos endast tvenne kvar i vapenrocken, hvilken
af ett läderbälte hölls ihop omkring midjan.
Det syntes, att denne invalid i sin krafts dagar varit en
stor och stark man, ehuru han nu var bruten.
— Hvilken är den där gamle mannen, som släpar sig fram
på träbenet, frågade man sig och det blef ingen långdans af.
Alla skockade sig i stället omkring invaliden, som ödmjukt
tog af sig den trehörnade hatten, hvilken hörde till uniformen.
Han hälsade till höger och vänster samt började därefter med
skroflig stämma sjunga:
tJag ensam här går,
Skrider långsamt min stig,
Jag glädjas ej får,
Ty man känner ej mig.
Jag liar ingen vän,
Som mig stödja vill,
Mig känner igen
Och mig hyllar sig till.
Den tiden, som flytt,
Aldrig kommer igen.
Skall, här jag pä nytt
Kunna finna en vän?
Här hafver jag gått
Ibland eder, just här,
Här kj’ssar jag fått,
Här jag hade en kär.
Nu jag har ej en vän,
Som mig älska vill,
Mig känner igen
Och mig hyllar sig till.
Ty döden han bröt
Denna kära till slut,
Att ögat hon slöt
Och snart andades ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
