Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 CAROLINENS MINNEN.
villig att gifva ersättning för de förstörda svenska fästnings-
verken, så framt Ers majestät förbinder sig att rasera Düna-
münde, i händelse detta fäste vid undersökning befinnes stå-
ende på kurländskt område.
Kung Carl steg upp och sade barskt:
— Jag lofvar detta!
— Ädle konung, utropade sändebudet.
— Men, fortfor kung Carl, blott mot detta uttryckliga
villkor, att den ärkeförrädaren Patkull först till mig utlemnas
för att få rebellens, landsförrädarens välförtjänta straff. .
— Nåd, Ers majestät, stammade fransmannen.
— I hafven hört mitt villkor.
— Det kan inte uppfyllas!
— Då är jag fri från mitt löfte, utropade kung Carl och
gaf excellensen en vink, att han borde afträda.
Fransmannen sökte att få tala vidare, men det var omöj-
ligt, den kungliga vinken förnyades och det på ett sådant sätt,
att det var tydligt, att ingen underhandling vidare kunde
försiggå.
Kung Carl talade hellre med svärdet än med läpparne,
godt folk. Ingen kunde heller misstaga sig om, hvad han
menade, när hans pamp hven igenom luften. Emellertid syntes
underhandlingarna denna gång efter allt att döma komma att
draga ut på tiden. Detta var ej efter kungens sinne och han
gjorde därför slag i saken på ett lika hastigt som oväntadt
och lustigt sätt.
Kejsarens sändebud hade ännu ej fått företräde, men hade
hopp om att få det en viss dag, då det äfven tillsammans med
generalguvernören och Here andra högt stående män väntade
i ett förmak i slottet på audiens. — Men kungen ville ej taga
emot. Han märkte, att de olika staternas sändebud icke voro
eniga och att allt deras tal var i fåvitsko.
Detta förargade konungen i hög grad och för att med ens
göra slut på alla förhandlingar, lämnade han genom en bakväg
slottet, steg till häst och red till Wesenberg, utan att någon
hade en aning om, hvart han tagit vägen.
De höga herrarne väntade emellertid fortfarande i för-
maket; men då deras väntan slutligen syntes dem alldeles för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
