Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KONUNGENS TÄLT. 239
Då vi närmare se på den posterande soldaten, finna vi lätt,
att han är en af våra gamla bekanta, den käcke och hurtige
Harald, Emma Olotfsdotters fästman.
Vi minnas, Inur han i Rongsted fick underrättelse från
Sverige om, att Emma försvunnit från sin faders hem och att
man där var öfvertygad om, att hon, af sorg öfver att Harald
måste sätta sitt lif på spel under fälttåget, hade kastat sig i
Mälarens vågor.
Vi minnas äfven, hur bestört och sorgsen Harald blifvit
öfver detta bud och hur han slutligen genom korpralerna Kulas
och Kämpes uppmuntrande ord kommit till besinning och
ånyo i besittning af sin hjältekraft, som segrade öfver sorgens
känslor.
Vi minnas slutligen, att den gamle, sönderskjutne korpra-
len Kämpe, då han oduglig till krigstjänst återkom till Sverige,
under ett besök i Olof Olofsons gård omtalat, att Harald i
striden stod »stark som en rotfast ek», sedan sorgen förskingrats.
Nu hade Harald utmärkt sig så, att han blifvit lifdrabant
och således hade äran och skyldigheten att tidtals hålla vakt
i konungens tält eller i annan bostad, som konungen täcktes
taga sig under fältlifvet samt att städse vistas i närheten af
konungens person, hvilket tillhörde lifkompaniets drabanters
skyldigheter och utmärkelser.
Harald visade ett lejonmod och en uthållighet under rekog-
nosceringar och skärmytslingar, hvilket naturligtvis i hög grad
bidragit till hans upphöjande i lifdrabanternas kompani.
Men hur stridslysten och kraftfull Harald än var, kunde
han dock icke undgå att då och då tänka på sin förlorade
fästmö. Detta hände synnerligast, då han blef lämnad ensam
och det hände just nu, då han stod lutad mot sitt gevär i en-
samhet i tältluckan till konungens tält.
Vi vilja lyssna till honom, då han nu stod där försänkt i
tankar, hvilka han klädde i ord, som på sångens språk summo
öfver hans läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
