Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
äfven kung Carl befannn sig som vanligt främst. Han hade
nyss förlorat sin häst, som blifvit skjuten under honom och
gick till fot löst på den ryska skaran, som förskräckt reti-
rerade.
— Ryck an, ryck an, min tappra skara, utropade konungen
ifrigt fäktande. Spara inte på blod! Jag skulle önska, att den
ryska kolossen hade blott en enda skalle! Med ett hugg af
mitt svärd skulle jag då skilja den från kroppen och trampa
denna hydra under mina fotter!
De förföljda ryssarne fingo emellertid bistånd af de ryssar,
som kommo från skogen och striden blossade tätt utanför tält-
gatan upp med ohejdad våldsamhet.
Lik ett retadt lejon och med en kraft, sådan som man
förr trott sig finna endast hos sagornas jättar, kämpade konungen
bland sina gossar blå mot den ganska stora ryska styrkan.
Pardon gafs ej! Lif och död sutto i svärden, det förra vid
fästena, den senare i klingan.
— Ryck an! Ryck an, ropade konungen åt sina trogne män.
Svenskarne trängde på med förnyad kraft, sporrad af ko-
nungens korta befallning och inom kort upplöste sig den ryska
styrkan i förtviflad flykt, under det att svenskarne ilade
efter dem.
Men en liten hop ryssar lyckades emellertid vända och
kom åter till stridsplatsen, där konungen ensam var kvar och
just skulle utdela en befallning åt en af posterna i tältgatan.
Hade konungen kommit så långt fram som till själfva denna
gata, så är det visst, att han fallit i ryssarnes försåt och blifvit
skjuten af, såsom han trodde, sitt eget folk. Ingen kunde ana,
att ryssar dolt sig under de svenska kapporna.
När nu några ryssar återvände från flykten, omringade de
genast konungen, hvilken emellertid med sitt utomordentliga döds-
förakt och sin otroliga tapperhet försvarade sig och höll stånd.
Emma hade icke förföljt de flyende ryssarne såsom de
andra svenskarne, utan hade stannat och krupit förskräckt tätt
intill den ena husväggen i hopp att där göra sig osynlig.
Förfärad öfver att i hast se sin konung försatt i denna sist-
nämnda utomordentliga fara, måste hon emellertid fatta mod
och kasta sig in i striden.
FRISKT MOD, I GOSSAR BLÅ!
Carolinens minnen. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
