Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 CAROLINENS MINNEN.
unge hjälte utan fruktan och tadel, som genom sina rättfärdiga
vapen så väl förstod att straffa sina trolösa grannar, hvilka,
lockade af hans ungdom och oerfarenhet, sammansvuro sig till
hans och hans rikes fördärf. Man kunde knappast fatta, hur
det var möjligt för en så ringa styrka att tillkämpa sig öfver-
gången af den breda Dünafloden. Det berättas, att de sachsi-
ska generalerna före öfvergången af Düna skrytsamt försäkrat,
att om Carl XII äfven hade 300,000 svenskar under sina fanor,
han ändock icke skulle mäkta att gå öfver floden. Det var
en sådan underbar lycka i allt, hvad han företog sig, att den
föreföll mången onaturlig. Vind och väderlek tycktes nästan
lyda hans order. Vid öfverfarten till Seeland hade hafvets
stormar lagt sig för hans blickar, vid Narva hade snön börjat
falla just i rätta ögonblicket för att dölja hans ringa styrka,
och nu senast hade Dünaflodens raseri stillats och vinden sprungit
öfver på hans sida för att underlätta öfverskeppningen. Det
var icke underligt, om en dylik tro fick insteg hos honom själf.
Voro icke hans vapen oöfvervinneliga? Hur ringa än hans
skara varit i jämförelse med fiendens, hade han alltid segrat.
Men å andra sidan kunde det icke bero på en blott slump;
ty den allsmäktige Guden gjorde icke sina underverk förgäfves.
Det blef mer och mer tydligt, att Han utvalt honom till sin
riddare, som skulle kämpa för rätt och sanning, straffa svek
och trolöshet och skydda de betryckta. Visserligen voro de
medel ringa, öfver hvilka han hade fått att förfoga. Men det
var så vår Herres sätt mången gång att med små medel utföra
stora ting. — Sålunda öfvergick småningom hos Carl XII faderns
ödmjuka, enkla Gudstro till ett stolt medvetande om, att han
var Guds utvalde, en person, som särskildt kunde räkna på
försynens hjälp. Och af tron föddes öfvertro och öfverskattning.
Detta är ett drag i hans karakter, som man inte får lämna ur
sikte, om man vill söka en förklaring till det gåtlika i mångt
och mycket af hans lefnad.»
»Samma dag, som slaget vid Düna stod, gaf sig Kobrens
skans och strax därefter äfven Kockenhusen. Mitau intogs
af Mörner och endast den starka fästningen Dünamünde höll
sig ännu.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
