- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
551

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VID LESSNA. 551
— Denna stora godhet af min farbror upptände mycken
afund mot mig både hos min far och min bror.
— Fördömda lyckosökare. — Ja, ja, förlåt, att jag säger
så om edra närmaste släktingar; men de synas mig icke vara
mera värda. Hvad hade de för rätt till gubbens penningar,
när de inte ville göra honom någon glädje, utropade korpralen
och vred sina knäfvelborrar.
— Ingen människa, fortfor själfbiografen, vill kännas vid
ett fel, om genom ett sådant erkännande en förmån förloras.
Och därför blef denna min nyss omtalade lycka af min far
och min bror ansedd såsom en följd af list och bedrägeri, af
smicker och af förtal från min sida. — Jag åberopade mig få-
fängt på min farbroders intygande om min oskuld i dessa af-
seenden.
— Hå?
— Det hjälpte inte.
— Det vore väl sju tusan!
— Inte så underligt, kamrat! Ty hvilken vill väl såsom
sanning antaga det, som man af själ och hjärta önskar skall
vara lögn?
— Jag begriper mig inte på det där, sade korpralen. San-
ning är sanning och lögn är lögn; och därmed basta! — Nå,
hur buro de sig åt då, dina afundsmän?
— De blefvo förbittrade och otidiga på mig, sade den
mörkhyade berättaren.
— Jag skulle ha murat igen deras munnar jag, utropade
korpralen och lät med detsamma sin väldiga näfve tungt falla
på bordet.
— Men just deras hetta och okunnighet, fortfor afrikanen,
som först gjort mig till segrare, bidrogo äfven att befästa min
seger.
— Skönt!
— Min far och min bror tvungo genom sina otidigheter
min farbror att flytta ur huset och jag blef af samma anled-
ning tvungen att vara honom följaktig.
— Nå, det förlorade du inte på, menar jag, sade korpralen.
— Farbror valde sig nu en bostad strax utanför Kalmar.
1 detta fridfulla hem återvann han genom ett stilla och för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free