Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ ÄLSKANDE. () 1 3
stor börda af ris och kvistar, som Erik Andersson af patron
på herrgården fått löfte om att taga ur skogen efter behof för
att använda till bränsle i sin stuga.
Elna kastade slutligen den hopsamlade vedbördan på ryg-
gen och så började hon återfärden till stugan. — Det gick
inte så lätt att gå hem som att gå bort, må tro. — Nog gick
det an, så länge hon ännu var kvar i skogen; men när hon
kom ut på mossen, blef det värre. De bara fotterna trycktes
ned djupt mellan tufvorna, som voro brännande beta af sol-
värmen, bördan började kännas henne mycket tung och sol-
strålarne, som nästan bländade henne, pressade fram stora
svettdroppar på hennes panna. Allt långsammare och lång-
sammare blefvo hennes steg och slutligen — bon var då
ungefär midt på mossen, kastade hon vedbördan af ryggen
•och satte sig ned för att hvila ut litet.
Utan att hon visste det slöto sig hennes ögon och hon
lutade sitt hufvud mot vedbördan och slumrade in så ljuft,
som om hon legat på en bädd af ejderdun.
Var det de gyllene solstrålarne, som framkallade bilder, hvilka
nu framträdde för henne i drömmen? Eller voro dessa bilder
foster af hennes egen fantasi? Jag vill låta detta vara osagt,
Alltnog, Elna drömde där hon låg, följande:
Hon tyckte sig blifva införd i en gyllne sal. Allt var
■där af strålande guld. Hon tyckte, att det var så härligt där.
En sådan prakt, som den hon nu såg, hade hon aldrig hört
talas om. Dvärjar klädde henne i en purpurmantel och satte
en strålande kristallkrona på hennes hufvud, samt ledde lienne
fram till en klar källa, där hon fick dricka en svalkande dryck.
— I detsamma syntes för henne i drömmen en skön yngling,
hvilken hade samma anletsdrag som Anders Olssons Pelle,
till hvilken hon hade en liten klockarkärlek. Men det var nog
inte Pelle, som hon såg, det trodde hon säkert; ty denna yng-
ling var iklädd en rustning af guld och silfver, hvari dyrbara
ädelstenar blixtrade — och hvarifrån skulle Pelle ha fått all
denna härlighet.
Ynglingen nalkades henne och tog af sig sin krona, som
han bar på hufvudet, samt bugade sig djupt för henne och
sade henne så vackra ord, så att hon aldrig hört någon, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
