Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640 CAROLINENS MINNEN.
hårdt i marken. Hur han hvisslade och hvisslade, kom han
in på en rask melodi, till hvilken det gick bra att gå i takt.
När Björn fick höra den melodien, vände han på hufvudet
och såg på Rolf. Det var nämligen Carl XII:s fältmarsch,
han hvisslade.
— Bra, pojke, sade Björn, den där marschen duger.
— Jag vet rakt inte, hvar jag hört den, sade Rolf.
— Hut, pojke! Vet du inte, att det är salig kungens
fältmarsch :
»Marsch, bussar, gän på!»
— Ivors ja, det är det! Jaha se jag gick just och tänkte
på, när Sivard Gyllensvärd på konungens befallning red till
Narva midt igenom fiendens hopar, sedan han först sett på
den där träskifvan, som jungfru Elsa Standar gifvit honom.
Hej, om det varit jag!
— Nå, hvad skulle du då gjort, sade Björn frågande.
— Jo, jag skulle ridit alldeles som Sivard Gyllensvärd
gjorde; men jag skulle under vägen trädt upp på min värja
så många ryssar, som fått rum i rad på dem.
När han sade detta, manövrerade han med sin käpp.
— Då skulle du nog inte kommit fram med konungens
bud, min gosse, sade Björn.
Rolf svarade ingenting därpå utan fortsatte att hvissla.
Elsa hade nu fått bort alla kantblommorna på prästkragen
och en underlig rodnad spred sig öfver hennes näpna ansikte.
Helt visst hade hon fått ett godt svar af det orakel, som af
gammalt säges finnas inom prästkragens kalk, denna vackra
blomma, som om sommaren i tusental plägar pryda våra gräs-
vallar. — Det var nog något litet hjärtesnörp hos henne också ; det
var ju äfven på ordinarie tid; ty Elsa var nu en sexton års
jungfru och därtill en vacker och liflig sådan, som till på
köpet både kunde väfva dräll, tjärna smör och mjölka korna.
Hon trodde nog, att ingen gifvit akt på, hur hon gått och
plockat sönder prästkragen; men hon bedrog sig djupt den
gången; ty just nu tittade ett muntert skrattande gosshufvud fram
öfver hennes axel och hviskade, under det att ett spjufver-
aktigt leende spelade öfver läpparne:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
