Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kap. v.
I Olof Olofssons stuga.
B
jörn fortfor:
— I minnens nog det burgna bondehemmet vid Mä-
larstranden, hvilket i början af min berättelse egdes af stor-
bonden Olof Olofsson och sedan öfvergick i hans dotter Annas
och hennes man Arvids ego?
— Ja, ja, ropades öfver allt.
— Sista gången vi voro där, var Olof Olofsson död och
hans döttrar Anna och Emma suckade:
»Vi äro två enkor, fastän våra män lefva!»
— Hvad jag minns det väl och hur jag grät, när farbror
talade om det, sade Frida.
— Detta utrop, fortsatte Björn, föranleddes däraf, att
deras män drogo ut i fält. Harald var ju soldat och alltså
af sin plikt skyldig att kläda blodig skjorta, då kriget rasade.
Men Arvid var en fredlig jordbrukare, hvilken genom utskrif-
ning blifvit tvingad att draga i fält och i ledet fylla en lucka
efter en stupad kämpe.
— Det var hårdt, suckade Elsa.
—- Ja, sade Björn, visst var det hårdt; men det var nöd-
tvång.
— Det förfärliga kriget, suckade Frida.
— Då vi nu inträda i Olof Olofssons stuga, fortfor Björnr
känna vi knappast igen oss där.
— Var det så förändradt då, sade mor Stina frågande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
