Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I OLOF OLOFSSONS STUGA. 697
Det förut så rika Sverige var genom kriget neddraget i
dyn och detta af sin konung, sade somliga, af konungens sista
olyckor, sade andra och dessa hade rätt. Men lika rätt hade
också de, som sade, att kungen i arf mottagit ett mäktigt land,
hvars skattkammmare voro fyllda vid hans tronbestigning, men
nu voro tömda till sista fyrken.
Annas och Emmas fader hade, som I nog minnens, go’
vänner, en gång skakat på sitt hufvud och bekymrad talat
några ord till sin dotter om konungen, när han ännu var
ung. — Den gamle Olof låg nu trygg i sin graf och slapp att
se sin olycksprofetia gå i fullbordan. — Lycklig han.
När Anna nu lämnade sitt hem för att som tiggerska gå
ut i världen, sade hon gråtande:
— Far, han hade allt rätt ändå, han!
Ja, go’ vänner, gamle Olof hade haft rätt, när han sade,
att kungen var för ung för att regera. — Men inte var det
kungens fel, att rådet lade regeringstyglarne i hans händer,
medan han ännu var- en omyndig yngling. Icke var det kun-
gens fel, att icke enväldet afskaffades, innan han kom själf
till styret. —–––-
De olyckliga, från sitt hem utkastade människorna gingo
med dröjande steg fram emot skogsbrynet stundom kastande
längtansfulla blickar tillbaka på den kära stugan, på hvars
förstukvist länsmannen ännu stod kvar.
Plötsligen vände Arvid om och gick fram till länsmannen
sägande :
— Jag har offrat en del af min kropp i kriget, är det
ej nog kontribution ?
— Jo, min vän, svarade länsmannen med ohygglig cy-
nism, om ni kan förvandla den där förlorade delen till pengar
och nu inbetala dem till mig.
Arvid studsade för detta svar och hans första tanke var
att slå länsmannen för munnen. Men så erinrade han sig, att
det skulle vara detsamma som att själf öppna fängelseporten för
sig. Han lyckades bekämpa sin vrede och gick tillbaka till
de sina, som väntade honom.
Snart försvunno de hemlösa i skogens dunkel. De van-
drade mot okända, sorgliga öden. —Hvart?—- Det visste de ej.
88
Carolinens minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
