Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAROLINENS MINNEN.
752
Det var städadt och fint i det gamla knekthemmet. Men
Hadar hade dock velat se till, att vapnen, som hängde i salen,
skulle vara blanka, hvarför han på julaftons morgon tagit ned
dem och börjat feja dem.
Tusende minnen uppväcktes hos honom under detta arbete
och hvarje vapen, han tog i sin hand, tycktes ha många sagor
att berätta icke blott för honom utan äfven för gamle major
Sten Standar, hvilken stödd på en käpp gick fram och ater i
salen, hvarvid ett entonigt buller uppkom, när han ena gången
stötte träbenet och andra gången käppen i golfvet.
Det var en ganska stor vapensamling, som hängde i salen.
Där funnos tvenne gevär ett med flintlås och en så kallad
hjulbössa, dessutom fanns där en finare lodbössa, hvilken Ha-
dar eröfrat under kriget. Det syntes på detta vapen, att det
måtte tillhört en rik man; ty på kolfven var anbragt en silf-
versköld med inristade ryska bokstäfver. Utom dessa bössor
funnos där större och mindre pistoler, hvilka begagnats mot
moskoviterna såväl af majoren själf som af Hadar, flera värjor,
af hvilka några voro tagna af ryska officerare.
Hadar putsade allt väl och hängde upp hvar sak på sm
plats, hvarefter putsningen framskred; och slutligen hade han
blott en väldig värja kvar att feja och han gned af alla krafter.
Slutligen sade majoren:
— Nå, Hadar, har du inte fejat nog ännu?
_ Den här ärliga klingan, med hvilken nådig herrn skurit
så mycken ära, är ej lätt att få ren, svarade Hadar.
_ Ära–––––- ja, det har jag; men jag höll också den
där värjan i min hand, när kulan knep af mitt ben.
— Det var inte värjans fel, menar jag, svarade Hadar
och gned på klingan.
— Visserligen inte, men sedan dess är det där vapnet mig
nästan förhatligt.
— Säg inte så, nådig herre. Kanske just det här vapnet
gjorde, att den där fördömda rysskulan höll sig till nådig herrns
ben och inte till hvad bättre var, men som blef räddadt: Nå-
dig herrns hjärta.
— Du pratar, Hadar. — Jag har intet hjärta.
— Jo, nådig herre, och ett som är ädelt ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
