Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULAFTONEN* PÅ DAHLBY. 765
vakt, hade berusat sig och somnat in. Jag var alldeles ensam
med honom. Utan betänkande bemäktigade jag mig hans
dolk och skar med den af hans strupe, innan han hunnit
gifva ett ljud ifrån sig. Jag visste, att jag var dödens man,
om jag skulle bli upptäckt; men jag fruktade ej döden, som
jag inånga gånger sett stinnt i ansiktet. Jag sökte friheten
eller döden. Korglinan hängde ned helt nära den mördade
uppsyningsmannen. Jag tog hans vapen och äntrade uppför
linan. Det var ett svårt arbete och flera gånger höll jag på
att tröttna. Men själfbevarelseinstinkten och det aflägsna hoppet
om frihet uppehöllo mig och slutligen kom jag verkligen upp ur
grufvan. Nära var det, att jag då svimmat af ansträngning
och själsskakning. Men allt gick lyckligt. Det var alldeles
mörkt, vinden tjöt och en snöstorm, som var mig väl till pass,
rasade. — Jag gick, jag vet inte hvart, gick, så länge jag
orkade gå och gömde mig, när dagen bröt in, under ett vind-
fälle i en skog.
Jag erfor där, att jag var saknad. Ty kanonerna dånade
från gruffälten, ett tecken till, att man upptäckt, att en fånge
rymt. Jag väntade hvarje ögonblick, att jag skulle bli upp-
spårad af de kloka sibiriska hundarne; men troligen hade man
ledt efterspaningarna åt andra håll än det, åt hvilket jag gått,
Snöstormen hade dessutom igensopat mina spår. Ingen kom
till mig.
När natten bröt in, började jag åter gå. Jag var hungrig
och törstig, men hade hvarken mat eller dryck. Jag frös, att
kroppen skälfde, men kunde ej få någon värme.
Slutligen började jag äta snö för att släcka törsten och
för att stilla hungern tuggade jag kåda, som det fanns godt
om i skogen, samt åt bark.
Jag räknade fyratio dagar, som jag på detta sätt vandrade
ensam. Flera gånger hörde jag vargarne tjuta ej långt ifrån
mig; men de kommo mig ej så nära, att de upptäckte mig.
Lyckan syntes hafva blifvit mig bevågen.
Efter fyratio dagar kom jag till befolkade bygder; men
jag tordes ej visa mig af rädsla att blifva förd tillbaka till
grufvan. Emellertid lyckades det mig ej att obemärkt smyga
förbi boningarna; ty hundarne upptäckte mig och jag bief an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
