Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
766 CAROLINENS MINNEN.
hållen. Nu trodde jag, att det skulle vara slut med mig; men
äfven nu följde mig lyckan. Det var en kossackby, jag träffat
på. Kossackerna förstodo genast, att jag var en rymd fånge
från Sibiriens grufvor; men de ville mig intet ondt. De ha-
tade det ryska förtrycket och de hjälpte mig att hastigt fly
vidare, i det att de lånade mig en häst och åtföljd af en be-
riden vägvisare, som skulle återföra hästen till byn, îed jag,
så fort hästen kunde galoppera, västerut. Jag hade sagt kos-
sackerna, att jag tillhörde kung Carls armé och detta stärkte
deras intresse för mig mer än något annat; ty de tyckte om
den svenska kungen och ångrade sig, att de ej hjälpt honom,
hvartill de varit uppmanade, ehuru de ej vågat göra det.
Nu kom jag ett godt stycke.
Min vägvisare öfverlämnade mig till en annan person,
som visade mig vägen vidare och efter många äfventyr kom
jag in i Finland.
Där fick jag höra, att kung Carl var i Norge och nu var
min längtan att få komma till honom igen. Jag förstod väl,
att han kunde behöfva hvarje arm, som kunde föra ett svärd.
På en isjakt kom jag öfver till svenska kusten och nu
borde vägen vara mig fri till min konung. — Men först ville
jag dock hälsa på i mitt barndomshem, där jag för alltid
lämnat mitt hjärta fullt af vördnad för min fosterfader och
fullt af kärlek till min fostersyster, hvilken en gång gaf mig
detta, som äfven en gång frälst mitt lif. Se här synes märket
efter en värjklinga, som skulle inträngt i mitt bröst, om denna
lilla kära tingest ej skyddat mig.
Han tog fram den amulett, som jungfru Elsa en gång
gifvit honom och bedt honom ständigt bära.
— Se så, sade han, nu veten I det, gamle fosterfader.
Gud vare pris, att jag finner djg och äfven dig Elsa och
gamle, trofaste Hadar vid lif och vid god hälsa. — I kunnen
ej ana, hvad hjärtat klappar, när jag nu sitter här i eder krets,
klappar af fröjd. En känsla liknande svindel grep mig, då
jag nalkades Dahlby, då jag såg ljusen glimma mellan de
snöiga träden ur fönstren på det här gamla, kära huset och
då gårdvaren började skälla på mig. Med ens förflyttades jag
i tankarne tillbaka till min lyckliga barndomstid och jag nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
