Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOG. 791
Hans ögon voro oförskräckt’,
Liksom på unga örnar;
Hans styfva näfvar knyttes käckt,
Som ramar uppå björnar.
Hans korta hår, som kamdes opp,
Afbildade en krona,
Som var åt en så duktig kropp
En sirlig hufvudbona’;
Hans armar, ben var’ full’ af märg,
Hans skuldror utaf styrka,
Hans länder voro liksom berg
Och marmorn i vår kyrka.
Hans dräkt det var en Svensker rock
Af blått passabelt kläde,
Han hade elghudsköller ock,
Som aldrig låg i träde,
Och handskar utaf samma slag,
Som långt på armen räckte;
Tror knappt manchetten satt i lag,
Den styfva kragen täckte.
Ett tjockt gehäng, tre finger bredt,
Var spändt på blåa rocken,
En gruflig pamp, den mången sett
Nedsabla hela flocken,
Satt, dragen till en tredjedel,
I detta gula bälte:
Och ville ut, ge den sin del,
Som trotsat denna hjälte.
Ett dunder hördes, när han gick
Med sina stöflar store.
Som sutto uti krigsmans skick,
Och föga blanke vore;
Han hade sporrar uppå dem,
Så stora, att de passa
Ät sådan fot och karla-lem,
Med sina kringlor hvassa.»
Slut på Carolinens minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
