Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu bestämdare vänder han sig i en annan sonnett
direkt till »natursvärmaren» och säger honom rent tit,
att huru mycket han än fördjupar sig i naturen, hur
stor hans lust att lefva ett samlif med denna än må
vara, så
— — Är du ej med människan förtrogen,
du blir det icke med naturen häller.
Naturen blir till sist för honom, för den Talis
Qvalis, vi lärt känna och beundra, endast ramen kring
människolifvet, och numera vet han också någon
enstaka gång att träffa den så måleriskt, som vore han
enkom klipt och skuren till naturiakttagare. Men
endast, som sagdt, då naturen ställes i förhållande till
människolifvet, och likväl ej ens alltid då: den äljes så
präktiga dikten »Riksskymning» är just ett exempel
härpå; denna i öfrigt så genomsvenska och storslagna dikts
hufvudfel är nämligen just brist på målning; den gör
därför ej det starka intryck, den äljes skulle hafva gjort.
»Riksskymning» är en tafla helt och hållet utan
bakgrund. Som bekant omtalar dikten, huru den svårt
sårade Sturen förgäfves uppbjuder sina sista krafter för
att i Strengnäs domkyrka förmå prelaterna och
adels-herrarne att gå i spetsen för folkets frihetskamp, och
huru han sedan ensam dör på Mälams is, medan
grånade bönder fälla tårar och mörker breder sig öfver
land och rike. En i denna dikt inskjuten vintermålning,
en interiör af Strengnäs domkyrka med kor och
klockor skulle hafva än mera framhäft Sten Stures ädla
gestalt; sådan dikten nu är, frestas man att i detta
hänseende förklara den ej vara någon »riksskymning»,
emedan det ej finnes någon dager alls öfver
densamma.
Denna i hans dikter ofta förekommande
staffagefattigdom är dock i Talis Qvalis’ diktning af ganska
underordnad betydelse, ty det är människan, med hvilken
han alt mera blifvit förtrogen, det är människolifvet,
han diktar öfver, och detta är det han förstår, det
värkliga lifvet i dess olika former, ej som en dröm, utan
just som det är, och han önskar sig ej längre drömmens
alt utplånande, utjämnande skenlif. Han vill tvärtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
